Reflektion: "This is our music"

Det kanske var Lord Henry som sa det till Dorian Gray. Eller Dorian Gray som sa det till Sibyl Vane. Who knows, och vem bryr sig. Men det var säker witty, wicked, Oscar Wilde som sa det någon gång:

>>Skönhet är allt som betyder någonting, för det innehåller ingenting.<<

"This is our music" var en liten jävla dokumentär, om något ännu mindre. En liten jävla stad i USA. Jag kommer inte ens ihåg vad den heter. Stephanie knows, och Stephanie says, men vem bryr sig. Det såg ut precis som ett jävla Dogville. Det var ett Dogville. Men jag vill inte veta vem som skjuter vem, och vem som knullar alla.

Det var en kort dokumentär.
Too short för sånt.

Men det var känslan av att ingenting fungerade, och ändå gick staden runt, den rullade på böjda kryckor av folket som inte hade någon annanstans att ta vägen och haltade sig fram, ramlade dåliga gator fram, av folket och deras jävla apati inför sina egna liv och sina hus och för sakerna de gjorde.

"Finally convinced myself / that I'm not living / Existing is quite enough"

Khonnor sa det bäst själv, ohhh, och han sa det igen, han sa: "Det känns som att alla sitter på ett sjunkande skepp, och alla vet om det". Ahhh. Och ändå satt de bara där. Som hans föräldrar och hans brorsa satt där. Vägar som korsas och skyltar som pekar åt fel håll.

Och i en scen beställer Khonnor in en macka med lax och ost, och säger till kompisen att den smakar skit och att det är för laxen och för att laxen smakar fisk. För laxar ska inte smaka fisk. Och jag fattar precis vad han menar. Och på den andra sidan av bordet sitter en jävla stropp, i lurvig frisyr och glasögon med stora ramar och bara ser så jävla pop ut. Ni vet. En sån som aldrig lärt sig att ha fel, och har lärt sig att det är fult att ha fel, och han säger att laxen smakar äckligt men att laxar visst ska smaka fisk, för lax är en fisk. Det är så jävla roligt.

En liten dokumentär om någonting, en jävligt bra dokumentär. Om en enda person i hela världen som gjorde någonting av situationen och gjorde något bra av det. Om en stad som inte existerar, som bara ligger utkastad på en åker som en invalid man i en stor skog, och som nu måste göra det bästa av situationen. Lägga sig ner och dö. Men en man som inte orkar döda sig själv, som inte orkar skrika ut det, som inte orkar skrika alls. Men bara ligger där, och slocknar, långsamt, långsamt.

För, it's better to burn out than fade away. Eller inte. Eller.

Jag ska stänga in mig själv på mitt rum och spela sån musik, spela Khonnors musik och tänka på Khonnor, och jag ska lyssna på:

1. Broken Social Scene - You forgot it in people
2. Boards of Canada - Music has the right to children
3. Khonnor - Handwriting

...saker jag aldrig förstått, för jag trodde det handlade om någonting, jag trodde det var så jävla djupt. Som att den tystaste ungen i klassen alltid får MVG på sina prov, och alltid är djupast och smartast. Jag trodde all sån här konstig musik hade något undermedvetet i sig, något som jag aldrig förstod. Som att alla tysta ungar hade en allians med utomjordingar och en dag skulle stå i matsalen och peppra sönder allt som rörde sig, med farsans hagelgevär. Att de var tysta av någon anledning. Jag trodde konstig musik skulle tolkas och tolkas sönder och tolkas igen och slut i någon hallucigen drog skulle allt uppenbara sig, ungefär som i en 3D-bild. Och jag har aldrig sett en enda jävla 3D-bild, men jag fattar mer nu.

För: ...det finns tysta ungar som bara inte vill säga någonting...och det finns, herre gud, det finns sjukt bra musik...som bara är där för att den inte har någon annanstans att ta vägen. Som bara ligger där, invalid av känslor och utkastad på en åker. Som inte orkar skrika ut det, som inte ens orkar döda sig själv.

Musik som finns i luften. Andas in. Blandas med saliv. Och spottas ut. Bara för att inte sväljas. Och så är det bra med det.