Rumble in the jungle

"I'm gonna dance, I'm gonna dance, I'm gonna dance"

Muhammad Ali knockar George Foreman, med en sten. Med en knyten näve i sjunde ronden. Med ett finger i naveln. En död Muhammad Ali reser sig från repen och skallar en George Foreman som bara står där. Som vet att han går sin livs match, som vet att om han blir knockad nu så kommer han alltid vara nummer två. Han vet det och ändå står han bara där. För trött, i hettan, trött av att slå på någon som bara skriker tillbaka.

>>> "Dickhead" / "NIGGER" / "HIT ME HARDER" / "FUCK YA!" / "GAY!" / "HA HA HA" <<<

Men när Muhammad Ali reser sig från repen står han bara där, för trött för att ens skydda sig.

Smack, smack, smack.

Svetten skvätter, som på film. Det långa fallet. Där Ingo knockade Floyd -59, när Floyd var på väg ner, så låter Ali Foreman falla, långsamt, långsamt, mot marken. Det är vackert.

Och stadion reser sig. Folk i Manchester skriker vid frukostborden: "HAN GJORDE DET!!! HAN GJORDE DET!!!".. Folk i USA reser sig vid frukostborden: "HAN GJORDE DET!!! HAN GJORDE DET!!!" Folket i Rosenbad reser sig och Olof Palme spottar på alla viktiga formulär och perkulär och papper och kopieringsmaskinerna som spottar ut allt i ett exemplar till och Olof Palme spottar på Laila Freivalds som bara var ett barn då och spottar i spegeln och skriker: "HAN GJORDE DET!!!! HAN FUCKING GJORDE DET!!!"

Den store slog den störste, och den störste faller ner som Rom föll en gång. Stegvis, med armen hängande ner, som för att ta emot sig, som för att skydda fallet. Kanske för att kunna komma upp igen. Kanske för att en gång inom tio sekunder kunna komma upp igen. Kanske tänkte han så, eller så tänkte han inte alls. Säkert tänkte han inte alls och den hängande armen var bara en reflex. Sällan använd, och sällan prövad. Instikten för en mästare och en hjälte som sett för många mästare och hjältar falla innan honom, försvinna ner mot marken och grogrunden, och golvet, och intet; in till mörkret, där det svartnar för ögonen och repen runt ringen blir ett myller av trådar, och ett myller av stängsel. (But for the sky there are no fencies facing.)

Men alla mästare och hjältar tog sig upp på fem, igen.

Och George Foreman bara ligger där.

Och när George 'the fucking BEAST' Foreman bara ligger där, finns inga tårar eller ingen svett kvar. Bara en ändlös tomhet. En stor kropp, som ett stycke kött. Att ha förlorat någonting av värde, av att ha förlorat allting. Som om Stefan Holm hade rivit den där sista gången på 2.34, och Johnny Holm på läktaren, och de hade sagt "OS i Beijing", redan samma kväll. Men man hade sett i deras blickar att de inte orkade mena vad de sa, att de bara sa någonting. Som att se Foreman krama om Ali efteråt. Det fanns inga känslor i den kroppen, inga uttryck. Bara en tomhet.

En jävla tomhet.

Falla som en stor byggnadskloss, falla som kolossen i Rhodos. Falla som fucking polstjärnan över en öde stjärnhimmel. Falla, och lämna ett stycke kött kvar på marken, när alla andra går därifrån. Falla, falla, som stora bruna löv, från en grå himmel. Han bara föll. Med ena armen hängande ner.

Det blir aldrig likadant igen, det blir aldrig lika bra.

Ali mot repen mot världens starkaste man. David mot Goliat om David bara hade lagt sig ner. Tänk på det. Fattar ni? Som om David bara hade lagt sig ner, på mage, och skrikit till Goliat att Goliat var en stor jävla bög.

Fattar ni???

1974. 1974. En död Muhammad Ali reste sig från repen och slog ner en död George Foreman. 1974.

FATTA DET!!!