En rymdraket

Lackerande naglar mot ett iskallt element. Nu kan ni kalla mig för Sundance Kid. Jag har vässat pennor i hundra år, jag vässade pennor för ett hundraårskalas. Men när dagen kommer, då är jag långt härifrån. Ett sömnpiller i fickan kantar vägarna jag går. En mur på andra sidan diket, ett dike utan liv. En rymdraket vid vägens ände, jag vågar inte riktigt lämna allt. Jag går i cirklar som cirklar, och räknar stjärnor som Kristian Tyrann. Ett vässat blad och en vunnen kamp, jag är rädd för något uppenbart. Så kärlek utan frågor, för frågor utan svar. En knytnäve i skrevet, och vinden i mitt hår. En brasklapp i bröstfickan om alla rosa moln, horisonter över havet, och en solnedgång.

Jag bor på andra sidan gatan. Jag bor i en jättesvamp.

Jag svarar i telefon, och vågar aldrig lägga på. Jag lägger stenar i min byrå och vågar aldrig gå därifrån. Allting betyder någonting, men ingenting kan fånga mig. Den tysta rösten och tystnaden i en telefonkonversation. Jag lägger stenarna över telefonen och går långsamt därifrån.

Rymdraketer över horisonter, och rymdraketer genom en solnedgång. Rymdraketer som sprängs, och sjuka människor pratar om sina sjuka illusioner för en värld som skrattar och säger till varandra ”vad sjuka de är”, på en fikarast. Sjuka människor med sina sjuka drömmar, och drömmen om en rymdraket. Rymdraketer som exploderar och ingen vet vad solsken är förrän explosionen mynna ut, slocknat ner, och dött i tystnaden.

Tänk en stjärnhimmel utan polstjärnan.

Glödlampor tänds och glödlampor släcks, som rymdraketer sprängs för ett nyårsfyrverkeri. Nyheterna sänder och tidningarna skriver ingresser med stora bokstäver. Och utropstecken. Löpsedlar med bara bilder på, en bild på ett litet barn. En rymdraket som fångades in. Och rymdraketer drogas ner varenda dag. Sövs in i stora banker och läggs i valven för att torka in med sedelbuntar och myntmetall.

Jag har nickelallergi, jag har nickelallergi, ropar Stina, 6 år.

De läggs på rad, och zoomas in.

Rymdraketen vid världens ände, är det enda jag har kvar.

Men jag vågar inte riktigt lämna allt, jag vågar tro att änglar finns. Jag vågar inte ens se en naken flicka på bild, jag vågar inte se min spegelbild. Men om änglar finns, de borde visa sig nu. Två öl och en droppe tabasco, på en kvarterskrog någonstans. Ett skrik på hjälp och en tiggande hand, utanför grannens hus. Förlåt för att jag finns, men jag kan inte hjälpa att de släppte ner mig här.

Och rymdraketen står fortfarande där, som ett vrak av skrot eller en rostig permobil, men jag vågar inte riktigt tro på kärleken.