Ett brev

Ohj, det var längesen sist. Jag läser som fan nu. Jag är kär i Dylan Thomas. Läser, skrattar, och gråter. Men oftast ligger den bara där. "Intill mjölkhagen". Bright Eyes - I'm wide awake, it's morning, är fortfarande lika jävligt vacker som första gången jag hörde den. Det känns bra.

"This is our music" i veckan var kul med sympati och en jävla förundran över hur många nissar som sitter vid gamla slott på de brittiska öarna och kan allt, har klurat ut allt, har klarat 6:ans mattebok, men inte får gå därifrån och istället måste övertyga resten av klassen om att de är bra. Att de har rätt. Det finns så jävla många Kevin Rowland överallt, så många missförstådda jävlar och genier.

Håkan Hellström är fin. Det är ärligheten. Och skivan kommer knocka många spår. Den kommer bryta upp förhållanden, och kasta alla tillbaka till 17-årsåldern och trotsen och rastlösheten och Jack Kerouac och ångesten och några gram från Köpenhamn.

Jag ska skriva bättre nu, jag har skrivit dåligt ett tag.

Jag bryr mig om er och jag har varit i Stockholm, men det där var inte en skildring, det var en pik i röven på en huvudstad som visserligen är väldigt fin, men som ligger åt fel håll.

Jag vill dansa till Bob Dylan nu, jag älskar Bob Dylan, han är min vän.

Och jag ska läsa ryskt litteratur, jag ska läsa så jävla mycket rysk litteratur tills jag tuppar av och svämmar över och greppar tag i Kafkas dagböcker, som så många gånger förut...och sen vidare till Goethes Tyskland. Kafka samlade romantikens färger och värme och solstrålar i en liten, sargad kropp, och skickade all energi vidare till ett kallt och öde Ryssland.

Ha det fint, puss!