Två blodsprängda ögon

Det är fint, jag klarar mig. Och pinsamma tystnader bryts av pinsamt tal. Sluddrande människor snubblar förbi. Skygga i morgonljus, skygga i månens sken. Stammande människor skymmer vägglampan, och solens första strålar skiner in.

Jag tänker på rimord, och försöker försvinna ett tag. Jag skriver dikter i min hjärna, för att hålla tankarna igång, och jag spikar fast vartenda ord på min hjärnbalk. Ristar in de i tinningen, ristar in de med två blodsprängda ögon,
och ett tennispannband /
för två molniga veckor på Kreta /
och en brunkrämsrand /
över magen, intill hagen /
där svettet rann som torkade flodfåror i ökentorr sand /
men sömnlösa nätter och bakis på dagen /
för en visdomstand /
självporträtt och en nakenmodell /
skickas med postförskott till ett Balkanland /
kärleksbrev med vykortsmotiv skrivs i andra hand.

Gräver ner mig ett lager vaccin. Väntar på morgondagen, och någon att hålla i handen. Väntar på Stuart Apples, att komma dit och säga likadant. Tänker att Bob Dylan borde gjort så också. Om han var här, i pisset och skiten och stanken av androgen. Det får mig att våga vara, den jag inte är. Men kanske blir, om morgondagen kommer och håller min hand. Efter "Highway 61 Revisited", en gång till. En gång till, på repeat. I en knastrig bilstereo.