18:e april: Pumpar.

Jag tror inte på sånt, jag tror inte på er. Jag tror att Goethe skrattade och log när han skrev "Den unga Werthes lidande". Att ta saker på allvar, och tolka någonting, det är läsarens misstag.

***

Och, jag såg många gå bort sig.

***

Hjärtat, det dunkar. Pumpar. Tror inte längre att jag kan sitta ner. Måste ställa mig upp, lägga mig ner. Och se världen underifrån. De enda jag vill, är att vinna mot de som straffade mig. Och de säger, att världen inte kretsar kring mig. Jag svarar dom att den enda världen jag känner till, och den jag är så fast i, den kretsar just kring bara mig. Inte för att jag vill. Jag vill inte. Har jag någon gång sagt att jag vill? Utan bara för att det är den enda värld jag vet. En fruktsansvärd värld. En ensam värld. En värld mot alla andra, en skalle mot resten. En värld utanför omvärlden. Om jag så bara håller ut. Jag ska veckla ut den som ett pappersark, ett blankt. Jag ska lägga den som palmblad framför deras bara fötter. Och strö orden vid sidan om. Men natten är lång, jag har inte ens ställt mig upp än. Titta, ser ni? Jag ligger ner.

***

Att jag inte heller önskade om att få begravas där, sköljas bort med den jävla vågen och dö vid din sida. Utan att ens skriva ett avskedsbrev. Att folk som inte fattar, skriker så högt. Och skriker än. Att folk utan känslor, slår ner andra känslor. Det känns så tungt. Så jävla tungt. Som att folk utan tungor skulle bannlysa tårarna och skriket. Som att folk utan svarta dagar, snackar skit om döden. Och jag står här, vid perrongen. Ensam som förr, och väntar på någon att dra med mig, och väntar på en buss att hoppa på.

***

Ben E. Kings - Spanish Harlem