Jag mumlar.

Har ett behov, ett jävla behov av att sortera upp sakerna som rullar. Ställa saker upprätta, de som knullar. Har ett jävla behov av förstå vad som hände och varför jag sitter här. Sparkar de ovala stenarna från cykelvägarna, kastar macka över bred horisont. Och ju längre jag sparkar de ovala stenarna från cykelvägarna, desto tydligare går det upp för mig att allt hänger ihop på ett eller annat sätt. Nu sitter jag bara här och vill ge tillbaka någonting av det jag tog igår. All lyrik, alla popsånger, rysk kyla, whiskey, och litteratur. Jag bredde det i ett lager, som i ett lager av fett smör över rostat bröd.

***

Jag mumlar, ingen förstår vad jag säger. Jag mumlar. Jag mumlar. Och om jag säger någonting som inga ord tar fasta på, så säger jag det till tystnaden. För att ha sagt det, för att ha fått ut orden ur käften, och fått in lite luft på vägen hem.

***

Jag måste bara säga det, rakt ut: Garrincha. Hej, ni som tror att Pele är större. Fel. Fel. Fel. Jag såg Garrincha dribbla idag. Det var som om Zaranthusa talade. Det var en dans, en ren dans. Med piruetter och fall. Och så upp igen, mellan benen, tunnlar och snabba vrickningar åt höger. Garrincha, Garrincha, som Nijinsky och baletten. Som Cassius Clay i ringen.

***

Applåderna avlöser varandra. Jag lyssnar mycket på Neil Young nu. Det är en annan värld. Väldigt sluten, och väldigt vacker. Som i en dröm, som i livet efter döden. Ibland känns det som att Neil Young är gud.