Simply beautiful: fryser.

Antony & the Johnsons - You are my sister
Så satte musiken på ett downtown train och åkte härifrån. Tog med sig året, 2005, packade ner det i en sliten läderväska med plasthandtag. Och lät det födas igen. På repeat.

Al Green - Simply Beautiful
Få låtar jag hört, för fan, en enda låt? - är vacker som den här. Så jävla genuint. Så jävla barnsligt vacker. Så jävla naturligt vacker. Så jävla vacker. Det låter nästan som Eric Clapton i början, med gittaren, ha?! Ni vet. Som att Eric Clapton skulle börja spela sin "Tears in heaven". Istället kommer den här. Som om vi var värda det, som om inte det var nog. Som om vi betydde någonting. Al Green är kärleken. Al Green är allt.

***

När staden rullar, jag står still. Har ingenting att säga idag. Går förbi med nedsänkt blick. Folket har öppnat sina torg. Alkisarna har pinkat sina revir. Alla lever i symbios med tiden. De verkar inte hata den, de föraktar den inte ens. De bara ligger där och inbefinner sig i dagens lugn. Respekterar dess existens, och det faktum att de faktiskt lever. Ibland beundrar jag dom, men jag skulle aldrig kunna bli likadan. Ibland önskar jag, och då drömmer jag. Men när jag vaknar upp morgonen efter. Är jag rädd för att somna om igen. Alltid rädd, med svett som kallnat igen, och stelnat in. En bar kropp, bara då känner jag mig naken på riktigt. Tänk att fastna där, AH, oh. Oh! Går förbi som en tyst flöjt, som ett vitt papper med en ledsen blick, och skäms, just därför att jag inte sa någonting idag heller. Går förbi bänkarna med alkisarna som han som inte sa någonting, idag, heller. Och känner att jag lika gärna kunde ha suttit där. Och se dagarna gå.

***

Fryser.

***

Fryser, men den som tänder elden står ofta ensam och ser lågorna vifta åt ett annat håll. Röken, försvinner bort mot en annan horisont. Kvar finns bara kylan.

***

Lånade Samuel Beckett, den andra boken i hans berömda triologi. Det känns som förr, det känns som att jag aldrig kommer att komma därifrån. Jag vill ha honom. Jag vill ha hans ord, och hans sätt att förvränga dom. Hans vägran att se världen som den är. Hans brist att få två tankar att ty sig till varandra, två knutar att lösas upp, ett liv att skapa stoff och mening åt sig själv.

Lånade "Anteckningar från ett källarhål", igen. Varje gång jag lånar den ser jag på biblotikarien, samma varje gång, hur hennes blick suckar och undrar om det inte är nog nu. Som om jag vore där för att provocera. Hon har säkert läst den, och hatat den. Hon är säkert en sån. Jag tycker den är underbar. Kolossal. Vriden, hatisk. Föraktfull. Kämpande, stönande, morrande. En överjävlig bok. Ett slag mot läsaren, en kamp mot läsaren som utkämpas allt hetskare och allt mer intensivt och frenetiskt för varje blad, för varje mening och varje ord. Dostoyevski slogs med den här, han ville visa att han hatade oss, VI - den dumma massan som aldrig fattade någonting. Men han skrev för oss, han ägnade sitt liv för oss.

Lånade Celine idag, den galopperande författaren. Den rusande pionjären. Han som sprang så jävla snabbt, för att bli någonting. Nej, nej. Han som sprang för att komma loss, han som slet sig loss och hatade vad han kom ifrån, vad han slet sig loss ifrån, så att han aldrig kunde bli likadan. Så att han till och med vände sig om och studerade det, just, för att aldrig falla tillbaka och bli likadan igen. Och han skapade ett nytt språk, halva meningar, meningar som sprang, dårar, och dårar som brann, för "only fools rush in".

Lånade Albert Camus idag, Främlingen. För att Camus hade ett behov av att uttrycka sig. Ett behov av att förstå världen, och förstå sin samtid. Ett behov av att få allt att fungera, och komma undan med det. Ett behov av att spika fast alla lösa begrepp, sträcka ut tentaklerna och skriva ner sanningen. För att bara sanningen betydde någonting. En författare som såg människor, och skrev ner deras blickar. En författare som stred mot sympatier, för sympatier, och ändå förblev han som stod utanför allt det. Sina ord, och meningar. Som någon, som vem, som Främlingen.