Rektorns kuk.

Om Machiavelli hade levt idag, hade han varit tjuv eller polis?

***

Jag känner hur alla orden springer så snabbt, flämtar högt, och rusar förbi. Forsar förbi. Så att jag måste springa lika snabbt för att ens ta del av dom, och ännu snabbare för att komma ikapp. Och få tag i någonting, en lös tråd, en mening utan punkt, en punkt, en punkt, ett vitt papper, en stor konklav med liten stav, en rubrik utan ord, ett kommatecken, och sen ingenting, en berättelse i jag-form. Om bara han, och orden. De jävla orden.

***

Jag försöker hitta vad det var som fick mig att börja skriva. Den var nog bara där, pennan. Alltid. Jag hatade att sova, och så låg pennan bredvid och en dagbok med spräckliga färger. Och mamma sa alltid att jag skrev så mycket, och hon sa det på kvartssamtal och bad mig att läsa upp det jag hade skrivit för läraren. Och jag vågade aldrig det, sa bara att jag skulle göra det nästa gång. Och nu när jag tänker tillbaka på det, hur funtad jag var, hur tur det var att jag inte läste det. Det var dåligt. Det var som nu, på ett sätt, fast utan kommatecken och utan svordomar. Pepprad med superlativ.

Och sen på gymnasiet och sista svenskalektionen skulle alla hålla ett tacktal till klassen, och det var där som jag förstod att ord verkligen kan spela en roll. De spelade en jävla roll för mig då. Jag hade skrivit en dikt, på skoj. Det skulle vara pinsamt annars. Och jag skrev att rektorn hade en stor kuk.

"Tjejerna spanar när rektorn går ner på huk /
Balsamerar sina ben och vevar sin bautakuk."

Sen tittade jag upp, och innan jag sa "bauta", så skrattade alla. Till och med läraren. Och sen skrattade jag själv och kunde inte fortsätta. De skrattade bara för att det var sant. Och de visste om det. För det var sant. Jag skrattade för att alla skrattade.

Vi hade klistrat upp stora plakat på väggen till skolbiblioteket. Tecknade och kopierade, som flygblad. Och på de satt biblotikarien och sög av rektorn. En liten serie av tre bilder: i den första sa rektorn att han hade en stor kuk - i den andra svarade bibliotikarien att det inte spelade någon roll, och hon tyckte om det - i den tredje sa rektorn att den i alla fall var bautastor, så "passa dig!". De plockades ner en efter en, bara för att det var sant. Och plötsligt fick orden en jävla roll.

Efter lektionen så reste sig den största och fetaste killen i klassen upp och sa att vi borde klistra upp dikten på väggarna i skolan. Jag sa att jag inte vågade riktigt. När jag kom ner i skolcaféet ropade någon att rektorn hade en stor kuk. Plötsligt handlade allt om det. Jag svarade att allt är relativt och stoppade ner handen i fickan. Gick därifrån. Och var lycklig på något sätt.

***

Hade en SO-lektion om tsunamis. Sa till klassen: "Förresten i sjön här bredvid, det var en tsunami 1973. Visste ni det?" Klassen: "Är det sant? Vaaaaa?!" "Ja, ja, det står i boken, på sidan 137." "Jag ser ingenting - hallå? va??". "Längst ner!!". "Aaaa. Neeej?!" "Oj, fel bok, men akta er!" ... I dag på stan, mötte jag en elevs storebror. "Hej, tsunamis på G?" Jag bad honom slå upp sidan 137. That's it.

När lektionen snart var slut: "Spanar ni på mig? Jag vet att ni spanar på mig!" Fnitter, tystnad. "Varför spanar ni på mig? Ha, ni spanar på mig!" Fnitter, tystnad. "Jag har bilder på internet, ladda ner, ni spanar på mig, ladda ner då, ni spanar på mig!". Tystnad. "Hej då, lektionen är slut." Tystnad, bara tystnad, och slut.

***

Det är vindarna som blåser, inte sanningarna.

***

Men de lösa trådarna är brännande tentakler. När alla stjärnor faller ner.
Och gatulyktorna över stadens gränder, är vaginor för de som ser.
En bruten kvist över staden tak, med några stön, och vågrätt lav.
En sällsynt fågel över torgens statyer, sakta, sakta, störtar ner.
Som vågor bryts, och rullar fram, som regnets droppar i ömsint hav.
Och kärleken, och kärleken, den kan skrika som jag skrek mig hes.
När någon fångar och bränner sig, finns ingen där som tittar mer.