Änglar, finns dom?

En fet man sprang in på kansliet, eller kontoret, eller personalrummet, med svettig panna och svett genom skjortan; gick fram till en medelålders dam, ställde sig onormalt nära, och lade handen på hennes axel och flåsade, andfått, flås, flås, sade: "Den där hälsovårdskontrollen, jag måste dit! Har du bokat den än? Jag måste!". Jag satt och såg det spelas upp, ingen annan skrattade. Damen svarade med ett nej. Den feta mannen sprang därifrån. Jag satt kvar och log, försökte att inte skratta.

***

Så de gamla stofiler, de var också där. Att skilja agnarna från axplocket, är ofta en kamp om liv och död. Så många människor har dött innan mig, det känns som att det snart är min tur. Vaknar upp, men ser inte klart. Ligger i sängen och vill inte vara med. Min kärlek till poeterna, och de som står ensamma på scenen, är enorm. Och okontrollerbar. Enorm, och orimlig. Enorm, i alla fall enorm. Tänk att stå på en scen och se hela världen breda ut sig. Tänk att stå där och vara till för någon annan, och komma undan med det. Ett paket med rött vin. Ett paket med rött vin. Jag ska dricka rött vin i kväll.

***

Idag, som i en flock flög alla sanningar förbi. Jag fick en lust att bara rusa efter, kasta mig emot dom; fånga dom! Men jag kunde. Jag fick en lust att bara trycka ner dom i flaskan och fylla flaskan med sand. Jag fick en lust av springa efter, i alla fall. För vad är friheten, i relation till ingenting: bara en sanning i väg. Men jag kan inte tänka på sanningen, och inte sanningen, och sånt där, för om verkligheten finns och om jag står här, spänd, stor, och stark, så är jag värd mer än sanningen. Och sanningarna flög igenom rummet som en flock av färdigskrivna meningar, sammansatta ord i en slags talföljd.

Jag hatar ord, jag hatar tal.

Jag vill bli Sokrates, jag vill bli en sån som vet, för om jag äter ett stycke råttkött från en soptipp någonstans efter 100 dagar av ingenting, vem vet om inte den smakar lika gott som ett stycke fläskfilé efter 100 dagar av fläskfilé.

Jag ska viga mitt liv åt de som vet, och tömma giftbägaren för okunnigheten. Och oförståndet, inte för att ge mig eller för att ge upp, utan för att göra det tydligt och uppenbart för alla ringa öppningar och sprutande sår; att jag faktiskt visste någonting.

Jag vet tid, men jag vet inte om änglar finns.

Änglar, finns dom?

***

Dostojevski - Anteckningar från ett källarhål: "Det fanns ytterligare en omständighet som plågade mig på den tiden, och det var det faktum att ingen mig och jag liknade ingen. ‘Jag är ensam och de andra är alla’, tänkte jag, grubblade jag, ältade jag."

Beckett - Marlone dör: "Jag har förstås fortfarande då och då mina små anfall av otålighet . Det är mot dem jag måse vara på min vakt ett par tre veckor framåt. Utan att överdriva förstås, jag får gråta och skratta lugnt och stillsamt, utan att hetsa upp mig. Ja, jag ska till slut bli naturlig, jag ska lida mer, sedan mindre, utan att dra några slutsatser, ta mindre hänsyn till mig själv, vara varken kall eller varm utan ljum, jag ska dö ljum, utan enstusiasm."

***

2004, 18:e januari: "Mitt liv, mitt musikintresse, mina steg, vanskliga bekymmer, rangliga kropp, snärjda blick, och spända hållning; lätt åtehållsam, försiktig, och skygg, närmast skärrad som om allt den såg och mötte var en mördare på flykt, mitt liv är som balettdansösens försök att definera sig själv genom åtrån, visa upp sig genom att försvinna därifrån. Som vi behöver nederlaget mot en stor värld, för att hitta poesin, behöver poesin letande själar för att synas."

2004, 19:e januari: "Är inte det här det liv jag alltid velat fånga? Som jag drömt om sen natten blev mörk nog att drömma sig igenom? Jag är fri som en fågel. Men ju högre jag flyger, desto räddare är jag om vingarna. Att de sitter fast ordentligt, att de verkligen finns. Att allt inte bara är en dröm som jag plötsligt slits upp ifrån, rivs i bitar, och jag störtar. Ner, ner, ner. Och vaknar inte mer. Eller störtar ner, och vaknar hängande upp och ner, fortfarande på väg, men inte riktigt där."

2004, 20:e januari: "Den som bygger luftslott, den som letar efter stjärnorna, kommer aldrig fånga en enda dröm. /.../ Alla meningar är poesi."