15:00

23:e maj, 2005: 14:10.

50 min tills jag vet att det aldrig blir vi två igen. Jag är nämligen ingen sån som springer tillbaka och letar efter det jag tappade bort.

40 min, jag ligger i min säng. Ställer mig upp. Och tittar ut, ur fönstret till mitt sovrum. Där vi stått så många gånger förut, hållit varandra i handen, hört regnet smattra, och nästan räknat varenda regndroppe, eller den kvällen då det haglade, jag tappade räkningen, du vet, där vi kyssts och drömt oss bort: låtsats att barnen som lekte i parken, var våra barn. Att alla katter som jagade (och) alla fåglarna som pickade, att alla dom var våra djur, som mössen och fjärilarna.

30 min, jag står ensam nu. Och jag känner ingenting, varken vrede eller vemod. Men försöker hitta vägen härifrån; så att inga djur ser och följer efter mig, så att inga barn frågar vart jag är på väg, eller än värre, vart du är.

Bara tyst, tyst, och utom synhåll.

20 min, står kvar, blundar, inget får stanna i minnesbilden, och övertyga mig om att stanna kvar. Jag slår allt i spillror, en sista gång, allt det som kunde tänkas övertala mig att stanna kvar.

10 min: Tom Waits: ”Who are you?”: ”Are you still jumping out of windows in expensive clothes?”. Svar: JA. Men inte för sakens skull, eller för den bittra smakens skull.

5 min, Tom Waits på repeat. Rättar till frisyren, rullar upp byxbenen, kavlar upp ärmarna. Slår mig själv på kinden, med båda handflatorna, och lovar mig själv i ett tyst löfte, att allt ska gå bra. ”Det kommer gå bra, det kommer gå bra.” Spänd, men inte nervös. Kanske lite nervös, men knappast rädd. Bara rädd för barnen och djuren, i övrigt ingenting.

1 min: Klättrar ut och försvinner tyst bort. Raska steg, inte stressad, men brådskande. Hör dörrknackandet på håll, som ett eko till alla främmande besök, jag vet genast att det är du.

59
58
57
56
55
54
53

/…/

10
9
8
7
6
5
4
3
2
1 sekund.

15:00: Jag ser det brinna på håll. Som en rökpelare, där du vandrar omkring i ditt Pompeji bland ruinerna. Kan inte låta bli att tänka på dig, men samtidigt översköljas av den lätta rysning, varma lättnad, av att det inte längre finns något att återvända till.

Du är där borta, och jag är här.

Kryper fram, stampar med hela sulorna. Och kommer fram till ett nytt fönster i skymningen. Vad tänker jag på? Jag behöver bara ett tak att somna under. Det tänker jag på. Ett rum utan väggar, och väggar utan speglar, inte ens en enda spegel, får visa mig vägen tillbaka: så att jag aldrig igen får se vem jag var,
vad jag blev,
och vad jag lämnade.

Skriver mina ord på stammar, till redan döda träd. Bara ett sätt att vara, så att jag till slut tror, och vet, att det jag lämnade, redan sedan länge, hade lämnat mig. Att det som brann upp, bara var aska från en annan eld.

Och som brända barn alltid skyr elden, kommer askan därifrån, någon gång, att falla ner över mig, kanske dränka mig, kanske kväva mig, som vita, glittrande, flingor av snö, som hårt hagel, smattrande, mot ett sovrumsfönster.

***

Ni vet, när man sitter på ett tåg på kvällen och man vill bara titta ut på allt man åker förbi, men det enda man ser är sin egna spegelbild, och bakom det ett tyst och stilla värld, så att trots att man rör sig genom natten, i flera hundratusentals, kilometer, känns det som att man sitter alldeles still.

***

Så kär som jag var,
Så kär har jag aldrig varit förut.
Jag trodde inte att sån kärlek fanns.
Jag trodde man föddes, fick barn, och dog.
Jag vet väl inte mer nu,
Men det känns som att man föds till att,
Bara långsamt suddas ut.

***

”I wish that every kiss was never-ending.”

***

Det var den där sorgliga kvällen igen. Jag sa min version av sanningen, om att inte ha pengar, eller jobb, med affärer som rustade upp till en ”Alla hjärtans dag”, och hjärtan i skyltfönster, på krokar, utan senor, med blod, utan ådror, och hjärtan som borde ha ruttnat bort till stanken av kolik, redan för längesen, till ljudet av hemlösa barns skrik, till halvätna gamlingars lik, redan för länge, länge sedan. Och du sa att det var samma sak för dig. Och sen satt vi där, i tystnaden, som två främmande människor. Och jag vågade inte säga att jag bara, helst av allt, ville rycka bort hjärtat på kroken, köpa choklad för pengarna som blev över, och ge allt till dig. På samma gång, för att se dig le. Ditt nätta leende, din lena hud.

***

Jag har aldrig ens slagit första slaget. Jag har aldrig ens rustat upp för kamp. Jag har bara legat ner, och spelat död. Men så, en dag reste jag mig upp för att se om ni fortfarande var förmögna om att slåss så hårt. Och nu, ligger jag här igen.

***

Havanna, snart 6 månader, har genomlidit, ett förhållandes uppgång och fall.
Kanske mest av allt, dess förfall.
Jag lyssnar på Van Morrison, Havanna har klarat av de kvalen också.
Som en dans av salsa, i drypande kvällssol.
Som ensamma nätter med öl.
Rött vin, när det begav sig.
Ett paket cigaretter.
Några ensamma barn i ett gatuhörn.
Jag kan inte precis säga att jag är äldre nu.
Bara mer olycklig, och kanske bittrare ändå.
Men med vilken börda, och vaggande gång, jag har burit Havanna på min rygg.
Ibland bara axlar.
Stapplande steg. Suktande. Pustande. Kväsande, men alltid där.
Hur Havanna har fått mig att gå, tryckt mig ner. Men ändå fått mig att kämpa.
Så hårt, framåt, mot okänt mål.
Jag tror inte längre att jag kommer fram, jag har inget mål.
Jag tror inte på skatter, eller guldmynt vid dikeskanten.
För,
"They say if you get far enough away, you'll be on your way back home."
Tänk när jag blir 80 år, och ser, att allt jag har gjort, är att bära en jävla tyngd, fram och tillbaka, i en cirkel.
Helt i onödan.
Då ska jag lägga mig ner, och låta den
jävla tyngden
ligga bredvid.
Som allt jag blev, och allt jag någonsin såg.
Drömma tillbaka om tiden jag lever i dag.
Och vad jag såg då, kommer vara kvar där än.
Havanna, med alla dina ord.
Jag kanske inte orka bära dig längre.
Kanske inte ens, orkar lyfta dig,
När jag reser mig upp och vänder om.

***

Jag svettas, jag ligger i sängen och vrider mig. Det är något som vill ut. Hjärtat vill ut! Det vill hoppa iväg och gå till någon annan som bättre förtjänar det. Fy fan för mig. Jag är en knäckt man. Jag ligger ner. Jag är ingenting.