Boris

Jag känner en pojke, som en natt vann så mycket på poker, att han aldrig någon gång, skulle behöva jobba igen, men varje gång jag träffar honom på tågstationen, tittar han sig så hastigt om, ändå.

***

Life's a beach.

***

Ibland somnar jag extra sent, för att sova bort dagen som kommer efteråt. Och alltid håller, så väldigt hårt, i min hand. Och när jag vaknar på morgonen, eller förmiddagen, vid middagen, någon gång, undrar jag i en slags kolik, om det jag såg igår, fortfarande är här, för att syna mig.
***

Ni får gärna hata mig för mina drömmar, och för att jag ville bli någonting. En gång, för att jag var stark och fri att tala om det för hela jävla världen, på en hemsida någonstans. Och sen, gick därifrån. Inte gick, men tynade bort. Och så skickligt, raderades bort och lades ihopvikt, och passé under alla html-koder. Ni vet, sånna där hysteriska hemsidor där allt blinkar i takt och pilen har långa band av stjärnor efter sig. Men till sist, kunde jag sätta mig upp, på huk igen. Och se allt det ni hade skrivit om mig. Och fast jag inte alltid håller med, så måste jag bekänna hur liten och obetydlig jag är. Och jag ska bli större verkligen. Men ni får hata mig för att jag försökte, i alla fall, om ni bara ändå, för en sekund eller så, glömmer av att jag fortfarande, sitter där, helt stilla, rätt så tyst, och ser dagarna gå. En för varje hand, som ens, kunde vinka hej då, när jag behövde det, två för varje finger, jag en gång, hade, för att kunna, om jag så ville, knäppa i takt med tystnaden.

Ni får hata mig för att jag försökte vara någonting, om ni bara glömmer av allt det jag aldrig blev.

***

När recensenter är så rörande överens, blir jag alltid rädd för att tycka likadant. Och ger mig till sist.

***

Jag hatar våren, alla är så jävla glada. Om dom bara kunde säga varför dom var glada. Alla håller varandra i handen och låtsas som om fåglarna kvittrar för bara dom. Det finns fåglar som inte kvittrar alls och vad gör dom nu. Det finns sånna som Kikki Danielsson och rullar dom omkull på rad? För löpsedlarna viker sig dubbelt i skratt och i allt det där står en kille i fontänen med pissvatten upp till midjan och ropar mamma jag vill inte vara med, och mamma ropar tillbaka Steffo för fan börja simma nu. Simkurser, jag kommer ihåg dom jävla simkurserna i havet när alla föräldrar satt bredvid på stränderna i jacka och långbyxor och skrek på sina barn att dom skulle simma under vattnet och på rygg, i vågorna. Jag vågade aldrig hoppa i och kände mig alltid som ett svin i bilen på vägen hem. Och Steffo simmade och sjönk och jag log den våren, men sen log jag inte mer. Jag vill gå fram till alla leende jävlar på busshållplatserna och viska att min farsa är död så visa lite respekt, för fan. Men det funkar inte så. Jag stänger in mig i min lägenhet, klättrar upp för sängen, och sneglar ut genom fönstret. Där går alla dom, med hundar och småbarn. Bollar och kubbklossar. Jag vill inte se, men kan inte ens låta bli att titta. Så give me this, and and I give you I kiss so, that, it feels like I hit you.

***

Karl: Men, är du på eller?
Anna: Sådär.
Karl: Vad lyssnar du på?
Anna: Vaddå?
Karl: Typ popmusik eller? Elvis?
Anna: Nej, inte Elvis. Farsan lyssnade på sånt.
Karl: Aha.
Anna: Jag lyssnar på Pulp.
Karl: Aha.
Anna: Mmm.
Karl: Men, jag ska nog gå nu.
Anna: Hej då.

***

Mitt liv i hexameter och en tallrik fil.

***

Boris Jelstin. There's only one Boris Jeltsin, och det kommer en dag när Boris Jelstin dör, och efter det kommer en dag när människor kommer stå i Moskva, på begravningen, och gråta för att Jeltsin är död. Men längst inne, ändå, skratta. Skratta, skratta, skratta.