Nu kan du få mig så lätt...

Allt som skrivs är sant.

***

Ray Charles blundade.

***

Det finns en tidig intervju med Zlatan i Ajax. Någon frågar han någonting, och han får det jävla leende, och svarar, ”there’s only one Zlatan”, och blinkar med ena ögat och ler ännu mer. I dag kan han göra likadant och ha hela världen under sig, men då var han bara en kaxig idiot som alla tyckte bara var en kaxig idiot.

***

Min kuk pekar alltid åt fel håll, motströms, aldrig medströms, så att jag hela tiden får väldigt dåligt samvete.

***

Slösade bort 3 timmar av mitt liv, på det här: http://www.foon.co.uk/farcade/hapland2/

***

Jag ville bara att ni skulle höra allt det jag hörde den kvällen:
Och det borde stå högt över majorna, ristat in i torgen vid sidan om, med tusch på spårvagnar, med cement på hisingen, skrivet på pirar vid hamnen och stena-färjen som ändå måste åka härifrån varje morgon, hej då, hej då, med vattenstrålar från poseidon och ut över avenyn så att alla vet, att Håkan Hellström en gång, en ung och fri Håkan Hellström, likt förbannat, likt förjävligt, gjorde ett så vackert album så att svanarna vid saltholmen fortfarande trippar på tå, och ända ut till Tjörn-bron, och vidare bort. Så att duvorna fortfarande pickar i takt.

>> För pulvret hjälpte mig, verkligen, skriver här i tidningarna <<

Och det var en sorglig kväll, den i går. Jag planerade min flytt till en annan planet, och hon planerade sitt liv i Göteborg. Det gick upp för båda att vi nu, redan nu, stod vända åt olika håll, och att vi skulle ge oss ut i världen som
ensamma själar, lika ensamma som när vi kom, på en festival i Emmaboda, och framför Jens Lekmnan-konserten men allt sånt är förbi nu, och redan långt borta. Jag tappade bort dig i Indien, i 63 dagar i följd, och jag grät som om jag grät för varenda ett av alla hemlösa barn, men jag grät för dig, och nu, åker jag dit igen, kanske inte dit, men åt samma håll och ännu längre bort. Till Kina och Shanghai. Kanske en dag, med snea ögon, och fylliga kinder, ser jag dig, med en annan, eller ensam och fri.

Och det gick upp för mig att allt det som de gamla beat-författarna skrivit om uppbrott och upplösningar och kärlek som alltid tog slut vid en återvändsgränd, eller än mer, vid en vägkorsning, allt det som jag bytte blad väldigt snabbt för att komma ifrån, kanske av rädsla, men mest för att det var en förvriden värld som målades upp, att den världen var här, mitt framför mig. Som ett stackmoln, sakta vaggande över himmelen, och vad tänkte hon på och vad tänkte jag på.

Ingenting.

Jag låg i en sån där puff som jag fått när jag var 8 år, och sträckte ut benen på rätt sätt så att hon skulle få se vad hon gick miste om, men ändå inte kunde få, så, och hon kollade på den tredje dåliga deckaren i rad, på TV:n och jag låg bara tyst i puffen med mina utsträckta ben och undrade om hon inte snart skulle kolla åt mitt håll i alla fall, under ett reklamavbrott och se hur jag låg och hur fin jag var, men hon kollade aldrig ens hit, bara gick tyst och stängde av TV:n och sen vidare och lade sig, och det var så tyst och den förvridna världen låg mellan mig och stereon och Håkan Hellström, den kvällen hörde jag allt, och grät varje gång han sjöng:

>> Neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig hos skatorna <<

För jag skulle gå därifrån, lika rädd, och ensam som förut. Och till Kina som en halv man, bara för att fylla den andra halvan med skit. Och den förvridna världen, jag vill inte se den, och sen inse att jag vridit mig själv åt samma håll. Vi är på samma väg, men det är dags nu, att vika av åt olika håll.

Jag hörde:
”I want you”-fadäsen i ”Anna hade en vän med en bil”, det klingandet. Jag hörde alla ord. Och jag hörde tystnaden efteråt.

Och hej då,
för vi är inte sånna som i slutet får varann’.

***

Fan, jag vill inte höra er. Jag vill inte vara med, längre. Jag är fångad, och jag är fast i min egen avföring. Med stövlarna, redan borta, utom synhåll. Och ditt hår, ditt fjäderlätta, bruna, lena, glänsande hår, reda bort, utan räckhåll. Och vi, inte ska vi försvinna så här lätt, vi som är så söta ihop, vi som alltid ler. Vi som skulle ha barn och villa och hund ihop. Vi som skulle flytta utomlands, tids nog. Och bar våra liv och vår hjärtan i händerna, bara för att knåda ihop dom till masker så att hela världen kunde se HUR LYCKLIGA VI VAR. Men masken rann ut, längs tjocka, floder, av maskara. Och tårar och snor, för visst gör det ont när knoppar brister.

***

Även du min Brutus måste se hur liten och svag jag är.