Änderna // Dimmiga dar

Du sa att änderna kom hit till slut.
Det finns inga änder kvar att se.

***

Jag är skrynklig och ömtålig.
Men ta mig om du vill.
Den som vecklar ut mig,
Får mig.
Se bara till så att jag inte,
Faller isär.

***

Kan ni inte förstå att jag kom så här långt,
Ni som tittar.
Jag simmade över den engelska kanalen,
För att se Calais i gryningen.
Jag grävde en grop i jorden,
Och drog över presenningen.
Bara för att höra regnet smattra.
(I skymningen.)

***

"Dimmiga dar,
det var fina dar,
men vad fanns det,
att se klart?"

Ha, jag tog henne från honom. Nu sitter han på bänkar i stan.
Och på helgon.net, och skickar små meddelanden, till små flickor med stora bröst.
Citerar koranen, som en slags parodi på vad han blev. Och citerar hårdrocksband,
Som en ironi på allt det där, och samtidigt, sån svidande samhällskritik, från någon
Som står utanför och ler. Och vi som står där inne, och ser, hur fel han har.
Han använder svordomar, och har tatuerat sig.
Han ser ut som en sån där som imon, kommer gå in i skolmatsalen, och skjuta det han ser.
Det som rör sig. Och jag förstår honom, för folk skrattade åt mig.
Du kan få tillbaka henne. Hon var ingenting att ha, hon var allt. Men tog alltid lite mer,
Än vad hon gav. Och lämnade mig så här, i trasor, en själ, kuvad, och skev, i köttstycken,
Som försöker läka igen, till tonerna av popmusik.

Smiths – I know it’s over.
Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt

Lite självömkan, några ord i tystnaden, framför spegeln, uttalade utan dialekt, så att ingen
Någonsin ska veta vart jag kom ifrån.

Jag klipper av lapparna på mina kläder, och stryker över adresserna på breven som strömmar in, genom brevinkastet, sätter mig vid ett piano vid en strand, och låter någon ta reda på vem jag var. Om jag inte bara kunde falla ner i sömn, och vakna upp någon annanstans. Där alla stod ovanför sängen med blommor och choklad. Och jag skulle bara ligga där, väl medveten om att jag fanns.

Du kan få henne, ta henne, om du vill, du kan få ligga i henne famn, och höra hur livets gång, går på gågator i stan och dansar högt över varje golv. För att dra slutsatsen, att världen är fel. Och sen, kan ni gå ut och sträcka ut era vecklade vingar, resa era intryckta bröst, och trippa fram, för att göra världen lite bättre igen. Jag försökte, på alla sätt, men trampade snett. Och låg bara kvar, i brygga, för någon att komma och hälsa på, med blommor och choklad.

Det fanns ingen där, så jag gick ensam med skavsår och pannbandet som ett bandage, över midjan, och bröstet enda in till hjärtat som slog, trots allt.

”Dimmiga dar det där var fina dar, men jag såg aldrig riktigt vart vi var.”

***

I hela mitt liv har jag gjort slut med människor som kanske inte älskade mig. Eller dom som inte visste vem jag var. Och ingen har någonsin gjort slut med mig. Jag har inte känt ett enda svek, jag har bara sett sveken på håll. Och när de kom hit för att hämta mig, för att beskåda mig, för att syna mig, har jag bara blundat hårt, och vänt mig om, tänkt som jag tänkt framför spegeln i hundra år, att om jag bara blundar riktigt hårt, så ser inte han, den stackars förloraren på andra sidan glaset, heller mig. Så jag blundade, och kände en ljummen bris mot min kind. Tittade igen, och såg ingen där. Sen vänt mig om, och gått därifrån som en sargad människa. Som en halv figur.

Jag blundar nu, och jag blundar hårt. Men jag har redan skickat ett SMS, skrivit hur synd det är om mig. Hur olycklig jag var. Och stavat rätt till varenda ändelse som satte oss där. I den lilla ettan med fransk balkong. I utkanten av Göteborg. Stavat rätt, till allt sånt där, som betydde någonting, men alltför snabbt suddades bort, för att ge plats, åt ett vardagsliv. Med inlärda fraser, och alldeles för mycket disk. Tvättider, och dammsugarmunstycken. Komposter, och disktrasor.

Drömmar om villa och hus, och drömmar om barn.

***

Jag sitter inte här som en ung Werthes, och förbarmar mig. Jag sitter här som en överlevare, som en segrare, som en som tömde alla flaskor vin, men kom upp igen. Som tömde burken flera gånger om, bara för att se om änglar fanns. Och kniven genom flera ådror, på rad, eller längs med, för att bamse-plåsterna låg bredvid, och med dom, en hel barndom, och flera svåra år, och cykelolyckor som till slut löste sig, och ”jag kan cykla utan att hålla mig i”, på en skoldans i 5:an och en ”fråga chans”-lapp, dagen efter. Jag ville bara leva mitt liv. Som om jag verkligen fanns.

***

”Orkanen Ivan på väg mot Havanna.”

***

Jag matade varje and, med en limpa var.
Hörnekaka, fetaost, och pesto.
Bara för att dom skulle stanna kvar.
Men när regnet kom,
sprang dom i väg.
Jag har inte sett dom sen dess.
Och kommer dom ändå, en dag, eller natt.
Så ska jag ge dom allt jag har.
Rostat bröd, med hallonmarmelad.