Elvis & Björn

Vi är alla psykopater. Vi är alla idioter. Sjuka människor. Djur. Det som gör oss olika, är våra
olika förmågor att hålla tillbaka jaget inom oss. Dom vi är. Hur tydligt vi kan tygla det, hur bra
vi kan dölja det. Jag vill gärna tro att det bara är viljor, att allt är viljor. Men jag tror inte ens
att människan har en egen vilja. Bara ett jag, därinne. Som vill ut, och som då och då, ändå
kommer till tals.

***

Och så lutade han sig över scenkanten. Svetten droppade, som ensamma regndroppar i en
sommarsol, som strålar i en dusch. Och så svingade han huvudet som ett lejon med bytet redan
blodigt, och i stycken. För the man who sold the world, köpte snart tillbaka den igen. Det var
Björn i London. Han visste allt det där, som folket så snart förstod, att det är här och nu.
Ingenting sen. Dancing queen kunde komma eller dra, den skulle hursomhelst komma tillbaka
igen, och slå sig blodig mot scenen och ridån och stanna kvar där sen, när alla andra redan gått
hem. Och den satt där, som slem, som en röd fläck av blod, pulserande, fortfarande varm. Det
var Björn i London och Björn var i London och London var i Björns bröst och pumpade fram
takterna och blodet ner i ådrorna. Björn själv, stod bara passivt och kollade ut över publiken,
och lät låten bära med honom. Han behövde bara stå där, och musiken skulle spela för sig själv.
Och han visste det, så jävla väl, så han bara stod där. Dom-di-dom. Dom-di-dom. (You are
the) Dancin’ queen.

Som med andra bra låtar, så bygger först artisterna dem. Och ändå bygger de inte riktigt. Det
är bara något som allt för hastigt kommer upp, och hostas ut, och sen bara ligger där. I Kevin
Rowlands drömmar. För diffust, för att tänkas över. Och sen, bygger låtarna dom. Och
artisterna står bara där. Låter mörka skuggor kasta sig fram, och kasta sig över publikhaven.

Men står bara där.

***

Och omslaget, jag ska tala om för er, helst inte väldigt högt, att det fanns dagar och nätter och
sena morgonar därefter då jag tog upp omslaget, trädde ut konvolutet ur cd-follan så att jag
ändå tydligare kunde se, och sen bara satt där och kollade på det. I långa stunder, och inte
heller tänkte på någonting annat. Inte ens lyssnade på musiken som fanns bakom den. Och
kollade, ungefär som om det var en 3D-bild med någon större sanning inombords. Nej, nej.
Bara tittade för att det var vackert. Som med all konst, det estetiska är alltid först. Sen
kommer resten efteråt. Som kärleken, som döden.

***

Och han svingade hastigt fram och tillbaka. Svettet skvätte ner, han visste allt. Han hade
världen i sin hand. Den jävla världen under sig. Och ändå var han bara rädd att tappa den, och
därför ingenting. Nacken alltid spänd, som en grävling ur sitt hål. En sån kväll i Las Vegas. En
sån jävla kväll, när alla andra redan gått hem, sedan länge, hand i hand, och lagt sig nakna men
ludna, under täcken med dun och fjädrar som fjärilvingar och hud, och hud, solbrända hudar,
och förkuvna. Och månen rodnade, och blev röd. Och Elvis sjöng Suspicious minds, och tiden
stannade, klockan slutade gå, Elvis gick ner för att hämta andan en gång till, svingade huvudet,
och sjöng för oss. Och det var som att alla dom redan, nu, hade vänt sig om, och stod och
stirrade tillbaka på oss och alla dom glömt av och sprungit för fort ifrån, kanske bara passerat,
trippande, förbi. Elvis var till för alla oss.

***

AH! Jag vill bara upplösas till molekyler eller mindre än så och fyllas av den här så att det
kokar över och bubblar ut ur öronen och ha, svettet droppar mot golvet, parketten, eller
plastmattan, jag tänker på Elvis i Las Vegas, jag tänker på hjältarna. Som alltid förr, som
hjältarna, de som stal mitt hjärta, stack hål, och visade att jag fanns. Men vad fan skulle jag
veta det för, och nu kan jag inte bara skita i allt. Så tack era jävlar. Jag älskar er.