Jävla dom

Men jag tror ingen annan gillar sina hjältar så innerligt, så att de står i varje gatuhörn med sina kroppar och trasiga kläder, och ler. Så att varje skylt med varje stadsnamn pekar mot en ny ort, med nya hjältar, och trasiga kläder med sina gatuhörn. Så att ensamma nätter blir främmande besök, på andra planeter, eller i sovrummet. Med musik, och planscher, som pratstunder om liv, och pratstunder om död. Jag har mina hjältar att tacka för allt, för att jag sitter här, för att sjunger med, för att jag pratar med folk, och för att jag gråter ibland. Nu ska jag bara
rättfärdiga mitt liv, med dom. Så att jag kan fortsätta så. Och på något sätt, tacka dom.

***

To be or not to be, that’s just a statement. That’s not a question.

***

Även Pavlos hundar skällde.

***

Att vara kär är att vara liten. Att vara liten, är att inte veta vad kärlek är.

***

Jag ska läsa ”Fursten” i sommar, sen ska jag bli någonting. Det är min enda plan av rang, sen ska jag resa till Kina och Shanghai och praktisera teorin, men det är bara drömmar, som alla andra resor. Jag skulptera ur de ur dunklet, med skalpeller och handskar av nylon. Och resorna förblir diffusa, och jag hänger inte riktigt med, på flygplatser och sånt. Jag hittar min gate, och sätter mig ner. Och inte förrän flyget har landat är resan där, och då tycks allt det andra bli diffust och resan står verkligen tand mot tand med mig, och stirrar i dess ögon, för öga mot
öga gör mig blind igen.

***

Hundra år av självrannsakan, sen hundra år av sorg.

***

Det som fyller mig, var aldrig menat att fylla mig. Och alla ord jag skrivit ner, vad jag missunnar dom, och avundas dom, jävla dom, som bara kan ligga där. Och alla meningar, när jag läser dom, jävla dom, ser jag att allting jag skrivit bara är början och slutet på en och samma mening, en sån mening, som jag formulerar om och om igen. Och vad som finns däremellan, vet jag inte. För vad som var menat att fylla mig, är också det som klyver mig. Och ändå letar jag vidare. Så att jag hela tiden måste anpassa mina olika halvor till att återfinna varandra, och hela tiden anpassa mina halvor till att passa in eller inte passa in, fällorna, och gjutjärnen, och maskerna, till maskeraderna, som mina främmande fiender, eller mitt forna jag,
gjort i ordning för att fånga mig. Så att början får sitt slut, och jag själv, vankar därifrån med en stor bokstav och punkt.