En drogad man på en gångbro

Vi kanske ändå är skyldiga samhället att passa in,
vi kanske också är skyldiga att vara lyckliga med det.
Jag vet inte, men vi kan inte bara ligga på rygg och lipa för att samhället är sjukt.
För samhället är inte till för sånna där.
Och jag såg en drogad man på en gångbro, som skrek att presidenterna borde dö.
Jag blev så jävla arg.
Men var rädd och gick snabbt därifrån.

***

Jag kan inte låta bli att känna viss ilska mot mina föräldrar för att de födde mig till smärtan och lidandet, att föda mig till livet, för att dö efter en tid. Samtidigt, och verkligen ännu mer, känner jag en skam över att det enda de ville ha var ett glatt och lyckligt barn, och skamsenheten över att jag inte uppfyllde det. Däremellan dras jag.

***

Bra böcker fungerar. Jag bär med mig 5-6 böcker vart jag än går. Som ett lexikon, som ett uppslagsverk. Som ett vapen i självförsvar. Som en lykta i kolsvart natt. Men främst som ett lexikon, och jag läser mina böcker som lexikon. Inte för att förstå hur saker fungerar, eller det jag ser där jag går, utan för att förstå hur jag själv fungerar, där jag står, och stirrar, frånvarande, mot min egen spegelbild. Och för att allt det jag ser där jag går, är bilder av mig. Inbillar jag mig. För jag är vad man ser, och jag är betraktaren. Jag och min spegelbild kan inte vara samma person. Eller så finns jag bara på håll.

***

Min kristna uppfostran bröts itu då jag såg att n kompis föräldrar kunde göra mig lika glad och ge lika fina komplimanger och få mig att känna mig lika välkommen i deras hem, med en cigarett i mungipan, som utan. I kyrkan predikade pastorn om syndernas förlåtelse eller helvetet, för barn som inte ens ville vara där, och inte ville vara där för att ingenting handlade om dom, men vad dom gjorde och inte gjorde. Det var en en slags formel där inte alla föll in, och, vars enda syfte tycktes vara, att få folket att gå ut på gatorna och gråta för vem man blev, eller gråta för vad de andra blev, men i alla fall gråta för att visa barmhärtighet. Och det slog mig att vi föds som syndare, och sedan lever resten av våra liv för att dö, som om livet var en synd. Och vi lever det, och dör, för något vi bara tror på. Hur kan folk köpa det? Att vara 85 år, levt sitt kristna liv, och sen upptäcka att Gud inte finns. Så jag tände en cigarett och gick upprätt därifrån.

***

Vill inte gå till Smashing times ikväll. Vill verkligen inte, så tvinga mig inte. Men har inget val. Jag kan sitta själv i lägenheten och titta ut. Det är min största behållning och det enda som får mig att inse att jag sitter inomhus. Och där i ligger också behållningen. Att sitta på en klubb och dricka öl, prata med människor som redan pratat sönder sig själva, runt trasiga bord, det kunde lika gärna vara utomhus.

Jag går nog till Smashing times i kväll. Jävla kukställe. Jag ska stå i toalettkön och predika att livet är slut, och att döden kommer någon gång. Jag ska säga "hej" till alla jag ser, och skrika "hej då", till de som inte ler.