Bukowski & kuken & den gamla damen med den vita hunden.

Hej, nu sitter jag här.
Hej, hej.

***

Om jag hade älskat dig mer än vad jag älskade min kuk, i alla fall. Allt är kukens fel. Jag älskade min kuk mer än vad jag älskade dig. Om jag bara hade hejdat mig, kunnat kontrollera mig, ah, fan. Inte låtit den spelat så stor roll, eller någon jävla roll alls. Om jag hade ägnat mig åt dig, i första hand, i första rum, och låtit kuken sitta bredvid. Om jag hade behandlat kuken som jag behandlade dig, när den inte fick sin vilja fram. Om, om, om. Jag skulle ha skurit av min jävla kuk och gett den till dig, så att du kunde behaga dig när du kände för det, och låta den ruttna i fred, när du var med mig. Kärlek är aldrig sex. Sex är bara en djurisk instinkt. Jag var ett djur när vi älskade. Alla är djur när dom älskar. Och när du väl vill behaga dig, så gör det i smyg, så att jag slipper se, alla ändlösa nätter när du lägger kuken på lut och går därifrån, som min, kuk, och mig själv, att se någonting, bara försvinna så. Och låta kuken få stå till svars, varenda gång den gömde sig. Min jävla kuk, det är inte jag. Jag är inte sån. Sån vill jag aldrig bli.

***

Tom Waits.

***

Den 26:e maj 2005. Det var den sista dagen jag någonsin stod vid den franska balkongen, och jag visste det, så jävla väl. Trädens kvistar såg tunga ut, som om varje löv vägde tusen ton, och ville hoppa ner, och grenarna skrek till stammen att nu får det vara nog, och stammen frågade rötterna, allt mer uppgivet, men rötterna hörde ingenting. Jag lutade mig ut över räcket och tittade mot fönstret, som jag aldrig hade tittat dit förut, det var ett stort spindelnät i ena hörnet av fönstret, med massa pollen i. Jag tänkte på spindlarna, som också levde, och att det är synd om dom. Med pollen och sånt, men jag har inte hört en spindel gråta. Och bredvid mig stod koppen med te, fortfarande kokande het, och med påsen hängande i. Bredvid din, låg två sockerbitar, som två sockerbitar alltid skulle ligga så. Det var den sista stunden vid den franska balkongen, jag var 22 år och 203 dagar, men kände mig som hundra år, minst. Jag tände den sista ciggen, med den sista tändstickan. Och bakom mig stod den sista flickan i mitt liv, och frågade ängsligt om sakerna som stod på golvet, och inte än hade packats ner, av mig, den sista skepnaden av mig, innan elden utan rök skulle pyra, och till aska försvinna bort. Hon frågade om rakapparaten, och kopparna, och några lappar, som jag inte orkat packa in. Och kanske medvetet glömt av. Små teckningar av barn på dagis, och barn som skrev att dom älskade mig. Jag ville att hon skulle se att det fanns några sånna där också, bland all grå dimma, och täta morgondis. Jag ville att hon skulle förstå, att det fanns ett hjärta där inne som bankade och ville ut. Hon förstod nog inte. Jag svarade knappt. Rökte ciggen, med läppar som en gång lärde sig kyssas, men som nu bara ville därifrån. Och krökte sig runt cigaretten, som om också dom visste att det var för sista gången, deras existens och essens skulle gå hand i hand. Vad visste dom alls? Två fåglar flög. Jag tänkte på fåglarna. Även du, även jag. Jag såg en tant med en vit hund gå på cykelvägen, för sista gången, och jag följde dom båda, med sorgsen blick, och horisonten, som ett fall ner i oceanen. Som om alla där, vandrade den gröna milen, hem till sina egna, förankrade liv, i cementen och det som höll dom kvar. Betongen. Betongen. Betongen. Mina byxor hasade ner över rumpan, och bältet tycktes ha släppt minst två hål, men satt på det innersta, som alltid förut. Och jag var en halv man, en sönderdelad man, bruten itu, och delad ut till änderna där nedanför som inte ville ha mig, men åt, i brist på limpor, söndersmulade av pensionärer, med barnbarn, och bingolottominnen. De hade smulat sönder mig också. Så hårt, så jävla hårt. Det var varma vindar, varma vindar. Jag fick mitt livs största niccokick, och rökte ciggen tills den slocknade mot filtret, och lade fimpen i en kruka jord, med en lite mindre växt, och jag tänkte på Ekströmsreklamen med jordgubbslandet, och cigaretter kanske skulle växa där snart. På rad, och alla ropa mitt namn. För jag var den franska balkongen, varje sen natt och tidig morgon. Den kommer sakna mig. I alla fall den. I alla fall något, om inte någon, så i alla fall något. Tog upp min mobiltelefon och låtsades skicka ett sms, drack en kopp te till, skickade aldrig något sms, det var bara mer för att visa henne att jag hade ett annat liv, som jag allra minst hade. Bob Dylan –bilden, som jag klippt ut ur The Guardian för ett år sedan, nästan precis, och som jag somnat till, och älskat till, låg på golvet, upp och ner. Jag orkade inte heller med den. Jag kände mig som Charles Bukowski. Bara som han. När han berättar om kärleken som tar slut, bara sådär. Som att inte det är värt mer än några öl, och i nästa mening en lång plädering om öl och whiskey och ”sad luck-dames”. På bakgårdar, och bakfyllor, med långa resor. Och kärleken hann aldrig med. För kärleken hann aldrig med. Och jag tänkte på vad han borde ha gjort, och sen gjorde jag likadant. Såg den röda dammsugaren, som min mamma hade givit mig i julklapp, när hon visste att jag skulle flytta hemifrån, och den var röd på ovansidan, grå där under, och på sidan stod det ”Rokky”. Den var fin, men jag orkade inte ens bära den. Orkade inte bära något av det som stod kvar. Orkade inte titta henne i ögonen. Vandrade bara ut, slank ut genom dörren, stängde den efter mig, vred om nyckeln till bilen, och påbörjade den ensammaste bilfärden i livet, hem. Hem? Till någon annanstans. Ett nytt liv, och en annan död.


***

Och min hunger efter att få skriva en bok, kom i den vevan då jag förstod att sånna som skriver böcker, och andra hjältar, aldrig är sånna som jag trodde dom var. Och aldrig kunde identifiera mig. Dom är bara vanliga människor, som kan blotta sig. Som kan samla två världar, i en enda, klen, blek, undernärd, kropp. Och utstå lidandet. Dom är normala människor, som alla fått för sig att det dom har inom sig, är värt att få ut. Man kan le, och skriva om död. Man kan skriva om kukar och ändå hata dom. Man kan skriva vad som helst, och sen låta det va, för allt är bara ord. Och bakom orden finns ingenting.

Jag är ingenting, alla orden: rädda mig.