Love, love, will tear us apart.

Vaknade för tidigt. Kunde inte somna om. Förstår hur egocentrisk jag är. Mitt jävla jag, det borde brinna upp och lämna plats åt något mycket vackrare. Åt dig. Jag är tvungen att inte messa dig, att inte maila, att vara osynlig på MSN, att inte ens komma i närheten av dig. Och sen ringde du och allt var så jävla bra, och jag saknar bara att bli älskad av någon. Jag saknar inte dig så mycket. Jo, jag saknar dig. Som fan. Jag saknar att se dig le, och se mig själv i dina ögon, dina blåa jävla ögon som gav världens finaste jävla "Pale blue eyes" liv och död. Och bara dig, när du höll om mig. Men aldrig dig, när du grät. Jag fattade aldrig varför du grät. Jag kände mig bara helt ivägen, helt vid sidan om, helt förpassad och blåst, och lurad in i en jävla återvändsgränd. Men dig, när du älskade mig.

Jag ska hålla mig på avstånd nu.

Vi passar inte ihop. Jag vill inte ha dig, men kan kanske inte hejda mig. Jag vill inte sitta på ett jävla släktkalas när jag blir 55 år och känna att alla som sitter bredvid är såna som skrattar och ler, men vad skrattar dom åt? Vilka är dom? Vem är jag? Och du vid min sida, som viskar, "men skratta då", och spela med. Jag vill inte bli sån. Jag kommer säkert bli sån. Jag älskar dig inte. Men jag älskar dig.

Jag saknar dig. Och allt handlade om mig, mig, mig. Nu kan jag inte ta mig härifrån. Jävla du, jävla jag. Jävla du som inte sa hur det var, jävla jag som var som jag var. Jävla oss! Någon kommer fånga oss och kasta in oss i ett mörkt rum, stänga dörren, låsa dörren, och lägga nyckeln utanför. Så att någon kanske kommer in och står, då vi sitter där, tätt intill, och försöker föröka oss.

Love, love, will tear us apart.

Jag saknar dig bara på natten. Jag saknar dig när du var på. Jag saknar dig när du höll om mig, men inte när du släppte taget och vandrade därifrån. Jag saknar dig för att jag nu, tomhänt, bara kastas fram och tillbaka mellan oro och svek och frågan om jag någonsin kommer att bli älskad igen. Jag saknar dig, för att jag vet att jag en gång hade dig. Och att jag nu, allt jag gör, är att sitta i det mörka jävla rummet ensam, och vänta på någon utanför, att hitta nyckeln och låsa upp.

***

Jag ska falla in i Proust, och verkligen låta han rädda mig. Men det är inte synd om mig, för jag sabbade allt. Jag kan inte gråta, när allt det jag sparkade sönder, ligger i spillror bredvid. Och där går du, runt i Pompeji bland ruinerna. Jag kan inte gråta, åt det. Det är mitt fel, och jag kommer inte få en enda sympati. Jag kan bara dra. Jag är ute, passé, en torsk. Och jag tänker på livet och döden, och jag kan inte tänka så, eller ens göra något: så ung, så fri, som en ung Werthes, men att göra något, hade bara blivit plagiat.

***

Tom Waits – Rain dogs. (En gåva från gud.)

***

Milan – Liverpool: 3-3. Jag är fortfarande för tagen för att ens skriva något. Det var osannolikt, overkligt, sant. Gerrard fick sin titel till slut.

***

00:52, egentligen alldeles för trött för att skriva något. Har ingenting att säga. Vill inte tänka. Du är fan allt i mina tankar, du har kidnappat mig, din jävel. Jag mådde dåligt. Jag älskade dig. Förlåt. Jag börjar släppa dig, långsamt, långsamt. Jag ser andra tjejer. Men inga andra tjejer är som dig. Du är söt när du skrattar, dina ögon är söta när du ler. Och vi älskade hela tiden, ett tag. Sen rann det iväg. Du vet. Nu är det allt jag tänker på, som om du var en gående boll, som hela tiden ville studsa nära mig. Det var inte så. Måste rannsaka, resonera, och inse att vi hade det kass. Att det var kass som det var. Men alltid när jag tänker så, slutar det med att slår mig själv, och spottar, och svär, över hur kass jag var. Jag skrek att jag mådde dåligt. Jag skrek att jag skulle dö. Att du skulle älska med mig. Att vi bara låg där och kanske skulle dö sådär. Jag skrek. För att den världen som jag tänkte på, och befann mig i, den fanns inte hos dig, du hade aldrig sett den förut. Lidandet. Bara för lidandets skull. Det bekymrar mig, oerhört, att jag lider för att lida. För att smärtan är det enda verkliga, och jag har svårt att ta fasta på saker som lika gärna, och i större utsträckning finns hos mina fiender. Eller fiender? Dom på gatan, som skrattar och gråter. Med släktingar. I villor. Med stora hundar, små hundar. Lyckliga jävlar. Så smärtan var ett sätt att distansera sig, från allt det andra. Det du var. Den världen fanns för dig, bara hos mig. Och jag kröp in där, för att bli sedd. För att blotta den, men du såg aldrig riktigt vad det var.

***

Lika som bär: Kofi Annan & Djibril Cissé.
Lika som bär: Shrek & Wayne Rooney
Lika som bär: Bröderna Sedin & Riise
Lika som bär: Dudek & en penis.

***

Det finns två typer av fotbollsspelare: dom som dansar och dom som slåss. Om Ronaldinho målar akvarell så målar Rooney streckgubbar. Fotboll är samba. Fotboll är samba. Fotboll är Brasilien: Garrincha. Fotboll är Garrincha. Och Ronaldinho. Fotboll är att ha Thern och Schwarz på sin sida, och hela världen på den andra sidan. Fotboll är Maradonas krull, och vad som gömmer sig där. Fotboll är tårar och glädje. Fotboll är kärlek. Fotboll är förbrödring. Den finaste fotbollen är när dansen möter slagen, just därför att bara när dom som slåss möter dom som dansar, måste dom som dansar också dansa. Och fotboll blir aldrig vackrare än dansen, på håll. Eller mitt i. När dansen vinner! Och sådan är all sport, som Rumble in the djungle, 1974. Muhammad Ali, fjärilen. Dansaren. Möter vargen, odjuret, George Foreman. Som ska slå ihjäl Ali. Inte bara få ner honom i ringen. Utan döda honom så att han aldrig andas igen, så att han aldrig reser sig upp. Som McEnroe mot Borg, i Wimbledon, den gången då Borg vann titeln för femte gången och Grive lätt hysterisk, och på alla sätt andfådd, hispar ur sig: "Ta en rak backhand för den kan du, TA EN RAK BACKHAND FÖR DEN KAN DU!". När dansaren McEnroe möter maskinen Borg. Och i slutändan handlar dansen allt om människan, om känslan, om tårarna, om vemodet, om kärleken, om oron för att inte räcka till, som Yoshimi mot dom stora, rosa, robotarna. Och dom som slåss, är maskinerna. Som Tyskland. Som Tyskland. Som Tyskland. Som Tony Adams mot Didi, Vava, Zico, och alla dom. Som om offsidefällor någonsin, någon gång, berättat för någon om hur någon känner. Hur bollen är. Vem som lever och vem som bara vill vara med, vara där, titta på. Tony Adams med ena handen i luften, snabba blickar mot linjemannen, upprätt kropp, huvudet högt, lutat lite bakåt, och handen utsträckt, och mot skyn, för att gestikulera för hela världen och domaren, att han den där, den där, faktiskt står offside, inte får vara med, och att han själv, bara är där för att det är hans jobb, och hur bra kan må sen.

***

"Vi leker prinsessa och kung, och jag är katt!"

***

När jag nu lyssnade på The Kinks "Days" igen, och kom att tänka på förra gången jag lyssnade på låten, för 240 dagar sen. Dagen innan jag skulle till Indien. Och plockade med den på en blandskiva till enda tjejen i hela världen jag skulle kunna bryta min nacke för, inte för att visa min kärlek utan för att om jag väl hade gjort det, så skulle jag vara säker på att hon satt bredvid mig, varje kväll, och rullade min rullstol fram och tillbaka på dansgolvet. I så fall. Men jag tog inte med den på blandskivan, för jag var rädd för sanningen.

***

Det är världen värsta människosläkte: Frisörer som inte har någon koll på hur frisyrer ska se ut!

(Vad gör dom där? Jag undrar alltid vad fan dom gör där.)