Ensamheten

Den här ensamheten håller på att döda mig. Så att ingenting längre är på riktigt. Jag vet inte om kärleken finns, för jag vet inte om jag själv finns. Och allt som verkar leva, är det jag tidigare skrattat åt, och likt, en matador, viftat undan för att vara dött. Filmer, blir nästan olidliga att se. Jag vaknade upp och trodde att Woody Allen satt bredvid mig. Men jag såg ingenting, och jag undrade om det var för att Woody Allen inte fanns eller för att jag inte finns.

***

Du har lämnat mig. Varför lämnade du mig?

***

Hur kan man bara överge något, man några månader tidigare älskade, och skulle älska till döden? Hur kan man bara försvinna bort ur någon annans liv, utan att plötsligt ens vilja säga adjö. Du vet hur jag känner mig. Jag var inte perfekt. Men du älskade mig. Du älskade mig. Du älskade mig. Du älskade mig. Du älskade mig. Jag satt där, i soffan, tittade ut genom fönstret, ställde mig upp vid den franska balkongen, och var lycklig för att du så gärna bara ville ha mig där. Men en dag när jag kom, var dörren stängd och lås. Och efter att ha knackat länge, såg jag en lapp på dörren, och det stod att det var ute med oss, att du var borta, och inte skulle komma tillbaka hit igen.

Tror du inte jag vet, att du satt innanför. Tyst, så att inte jag skulle höra dig. Att innanför den stängda dörren, fortsatte livet som förut. Bara att en pusselbit hade plockats bort, bytts ut, och ersatts av en annan.

Jag såg "Tjuren från Bronx" och blev rädd för mig själv. Alla ord, nätterna igenom, fanns där. I hennes olyckliga blick. Att kärleken verkligen är ett fängelse. Och jag satt utanför och vaktade dig från andra att komma och plocka med dig. Men hann inte se när du rymde åt ett annat håll, hann inte ens vända mig om.

Jag har ingenting att erbjuda dig. Det är sant. Jag kan inte ens bjuda på en sista dans. Det känns så dumt att dansa i tystnaden. Det känns bara ensamt att dansa här. Jag kollar på gamla fotografier, och filmen jag spelade in när jag var i Indien, och du låg hemma, och det var 48 dagar kvar tills jag skulle möta dig på Landvetter och ge dig en kram och få en puss och en biljett till Lou Reed bara för att jag stod där.

Och nu, ingenting. Sen, ingenting.

Vad har hänt? Vad hände?

Känns som att jag bara vaknade upp en morgon och hade glömt av hur man skulle säga "jag älskar dig". Och somnade om, för att vakna morgonen efter, och först när jag tittade upp, se, att ingenting fanns kvar. För mig att ta. Och vad hade hänt, om drömmen var en dröm, eller bara en plats där vänner förenas, och kärleksbarn tar slut. Bara en plats där alla sitter, men dit bara några går. För att prata om allt dom inte har, och om dom som aldrig kom dit.

Jag sitter där och vill inte att du ska se mig.

Kan jag inte bara klia dig på ryggen ikväll? Säga att du är fin. Och sen kyssa dig i nacken. Hålla om dig tills du somnar och väcka dig med en god morgon-puss. Får jag en andra chans? Någonsin. Eller kommer du att hitta en sån där grå jävel, som sitter bredvid dig och säger det du vill, och aldrig säger någonting om det du aldrig blev, eller om det som kunde gå snett, som bara har dig och släpper allt annat. Som inte skiter i dig, som jag sket i dig. Som inte föraktade ditt liv, som jag föraktade det. Som stannar hos dig, forever. Och svarar på SMS direkt, och säger PUSS innan samtalet är slut, och åker till IKEA på eget bevåg, och målar om i hallen utan att du behöver prata om det i hundra år. Och hundra år av saknad. Som köper blommor till dig och ger dig presenter när du är sjuk.

It ain’t me babe, men i natt. En enda natt. Ta mig?

***

Jag kan inte längre kasta mig ut i mörkret, och förstå ljusen där de dinglar, alla ensamma gatulyktor, på skeva lyktstolpar, från där jag står, i dunklet, med skuggorna, i ett gatuhörn. Därför att jag är rädd för att inte komma därifrån, för att tvingas övernatta där. Det är skillnaden mellan att ha ett liv, där jag tar någon i handen i alla fall varje kväll, och vaknar upp bredvid varje morgon. Att jag också kan drömma om drömmen, och tänka på den, just för en dröm. Nu drömmer jag och vaknar, men vet inte om drömmen fortsatte att leva, eller bara jagar mig ibland. Om jag inte är drömmen, om jag inte, heller, är gatulyktorna där de dinglar, på skeva lyktstolpar, som lika gärna kan falla ihop. Och ligga kvar.

***

Harry Nilsson - Everybody is talking
I'm going where the sun keep shining, through the pouring rain, going where the weather suits my clothes.

***

Ensamheten, den äter upp mig. Jag satt och kollade på tre filmer med en kompis och vi pratade och pratade. Men jag ville bara prata om kärleken, utan att ha någonting att säga. Utan att veta vart jag står. Jag ville bara säga de självklara orden, att det är över nu och att det är rätt så bra. Men jag kan inte släppa en enda sekund, tanken på att hon faktiskt älskade mig. Och att jag förbrukade det. Förbrukade den. Förbrukade henne. Och hon släppte av mig på motorvägen för att skulle kunna lifta åt ett annat håll. Hon grät, sen stängde hon av allt. Och drog hem. Kan hon inte bara drömma en dröm om mig, där allt är bra. Och vakna upp morgonen efter och undra vart jag är. Bara ensamheten, av att ha blivit övergiven. Bara den ensamheten som inte går att ta sig ur, på egen hand. Bara den ensamheten kan verkligen döda folk. Jag är ensam i kväll, men jag kollar på film. Och pratar. Jag kommer vara ensam imon, vakna ensam i min säng, och vandra ensam därifrån, utan någon att hålla i handen, och bara den ensamheten, från att gå lägga sig ensam och sova för en morgondag, lika ensam som den i dag. Bara den ensamheten kan få folk att drömma, och inte vilja vakna igen.

***

02:28: Ska upp tidigt imon, säkert 09:00, ställer klockan då, för att göra en blandskiva till mamma på mors dag, och göra ett fint omslag till henne. 6 timmars sömn, är lagom, är lyx, är bra. Allt över det är bara ett slöseri med tid. Godnatt, och hej då, och hallå Proust. För en natt till, då allt det andra flyger lite längre i från. På avstånd, betraktar, och faller handlöst in i världen som Marcel Proust målade upp.

Godnatt!