If you see her...

Packar upp alla mina lådor, och det som bestod, av oss. Lite jobbigt, fortfarande, men det ordnar sig. Jag har Bob Dylan. (Och Bob Dylan har mig.) Ibland vill jag bara ringa Bob och säga att det är jag, ”hej det är jag”. Och säga att jag finns där för honom, ”jag finns här för dig”. Men vad bryr han sig om mig för. ”Du kanske inte bryr dig om mig, ändå?” Well, jag tar min packning, packar upp och packar ner i väskor, som kan bäras på ryggen under vattentätt tyg, och sen går jag därifrån. Mot nya mål, mot nya människor, att kasta sig över. Mot nya städer, där ingen vet vem jag är.

Jag ska verkligen börja skriva på en bok idag. Kanske träffa Nisse som kommit hem från Australien efter sex månader, och hans flickvän Louise, som var med honom. Men det brukar bli rätt så stelt att ses, i alla fall på senare tid, när alla gamla dagar och dans och höga skrik, och hysteriska hoppanden på rockklubbars dansgolv sent efter tre, nu syns i allt han inte gör. Och blir så påtagliga, när vi sitter och snackar, med öl, dinglande på varsina stolar, och till slut inte har någonting kvar att berätta för varandra. Jag ska skriva boken för att alla mina andra kompisar ska börja skriva böcker nu, de köper Lap tops, jobbar som kassörer på livsmedelsaffärer, städare, gör ingenting, köper sina verktyg, drar till Barcelona och Berlin, och skriver böcker för sina sista gnistor liv.

Igår drog jag med en brud hem. Jag ångrade mig. Jag hatade mig. Och föll ut i en lång monolog, som ingen till sist tycktes vara måna om att följa. Så jag satt där, när de drack sina glas med sprit. Från flaskan jag köpte i Edinhburg, för 11 pund, när han bredvid köpte svindr whiskey för 28 pund. Till sin farsa. Jag vill också ha pengar, så att någon förstår att jag älskar dom.

Topp tio, Tom Waits. De här är min topp fem:
Down town train,
Who are you?,
Jersey girl,
Martha,
San diego serenade.

Och när vi satt med spriten, och två citroner, jag och min bästa kompis och en brud som hellre snackade om sitt hår, så sa jag att vi borde vara glada och dö lyckliga för att det fanns några som ägnade sina liv åt oss, och ändå inte, men på något sätt, och jag sa att hur det än blir, vad som än händer, om det står en två-ton-tung-truck eller dubbeldäckarbuss utanför dörren,
to die by your side,
så finns det popmusik som förlåter, och gråter. Och jag sa att Beatles finns alltid där, och Bob Dylan också. Och de tittade på mig med stora ögon, som om jag hade missuppfattat något väldigt väsentligt, som kanske var viktigare för mig, än dom någonsin hade trott, men de ville inte säga någonting. Ungefär, som om dom skulle krama mig, och viska i mitt öra, att ”dom är inte dina vänner, på riktigt, det är bara en bandspelare, och ett band, det är allt”. Och de sa inte det, men jag det i deras ögon, och tittade ner, för att inte möta deras blickar igen.

Sen pratade vi om filosofilektionerna på gymnasiet, när filosofiläraren hade gått på knockout mot en klass där hälften sov, och hälften svor, och ropat, halvt frenetiskt, och i tystnadens gehör, ”VAD ÄR MENINGEN MED LIVET?”. Och efter den lektionen var det ingen som log i korridorerna igen, alla vandrade som demoner, och tänkte över sina, meningslösa, lätt förströdda, liv. Och på nästa lektion var det någon som läste upp min lapp för klassen, och sa att det var bra, det stod: Meningen med livet är att skapa en mening åt det. Så enkelt, jag kan inte påstå att jag trodde på orden, det lät bara bra. Men för enkelt. Jag skulle ha skrivit: Meningen med livet är att dö. Men ingen hade någonsin läst upp den lappen för klassen. Och jag hade fått IG, på alla prov. Och vi satt där, med citron, cola, och sprit från Skottland, och kom fram till att människan var bara ett djur, att kärlek var bara rörelser i hjärnan, och att tankarna, kom från aporna, där någon hade tänkt för långt, och tänkt ut en djävulsk plan, och dödat alla andra utan sig själv, i ett svartsjukedrama, i ett jävla helvete, och tankarna är därför det mest destruktiva som finns, därför att de uppstod som en överlevnadsfas, där makt förskaffades genom mord, och mord är det mest levande som finns.

Och jag träffade plötsligt han, killen från sommarjobbet förra sommaren, och vi skrattade åt vår arbetsledare, när vi satt och kollade på OS, alla tysta, och några barn vid sidan om, och hans dotter bredvid, och Carolina Klüft viftar med händerna, och han, han, säger bara: ”Det måste vara något fel på Carolina Klüft, hon måste ha fått för lite kuk.” Med armarna i kors, som om han hade tänkt på det i hundra år, och hundra år av sömnlösa nätter. Som om han hade tänkt alls, för första gången i sitt liv. Och vi satt och skrattade den dagen, full av beundran för någon som kunde säga något sånt, bara rakt ut. Till allmänheten, och alla rykten på stan.

Nu sitter jag här och tänker på dig. Om vi någonsin ses igen, ska jag följa din blick då den vandrar bort från mig, till någonting annat. Och titta mig omkring, vad du lämnade kvar, åt mig att äta, och bygga ett nytt hus av. Jag lyssnar på Blood on the tracks, av Bob Dylan. Och försöker bara, med ömsint blod, och ömsint vin, figurera ut vem av dom jag var. Bob eller hans frånskiljda fru, Sara.

If you see her, say hello.

Om jag är Bob och du är Sara, det är nog så. Du vandrar, med huvudet högt, därifrån. Jag sitter kvar, full av smärta, med bitter smak i munnen, och tuggar på sånt som inte borde tuggas på. Om jag är Bob, och du är Sara, så ska jag spela den här skivan på repeat. Hela dagen. Och sen, nästa dag, på repeat igen.

“Say for me that I'm all right though things get kind of slow
She might think that I've forgotten her, don't tell her it isn't so.”

***

“Oh, whatever makes her happy, I won't stand in the way
Though the bitter taste still lingers on from the night I tried to make her stay.

I see a lot of people as I make the rounds
And I hear her name here and there as I go from town to town
And I've never gotten used to it, I've just learned to turn it off”