Jag gick på myten om mig själv.

Jag har nog gått på myten om mig själv. Jag har nog gått på myten om vem jag är.
"I may go crazy before that mansion on the hill."

Blommorna på träden, det är inte jag. Och myror dör i sockerskålen, som feta bin i honungen. Jag plockar vassa strån, i sluttningen, och låter dom torka på mitt ben. Och alltid kommer jag att vara rädd för kärleken, just för att den tar för mycket av mig. Och om jag går vilse där, besanna mina ord, hur ska någonsin kunna hitta rätt?

Jag trodde jag dog, i varje dröm. Men vaknade till liv på morgonen. I skymningen, likväl som i gryningen.

***

Kan du inte bjuda hem mig? Jag vill bara visa hur snygg jag är, en gång till. Tänk om vi aldrig ses igen. Kanske på en spårvagn någonstans. För jag vill veta om kärlek finns.

***

Jag sitter här, böckerna strödda över golvet: utrivna blad, dagboksanteckningar på servetter, skrynklade ihop, vikta till ett pappersflygplan och fönstret på kortsidan, ut och flyg, flyg, fula fluga, flyg, över oceanen, låt mig åka i en båt under dig, och fram till Amerika i gryningen, med transistorradion som ett plågsamt minne av vad vi lämnade bakom oss. Jag har egentligen lämnat allt, för att jag var rädd att fastna där. Nu står jag några meter längre bort, tittar mig hastigt om, och vill tillbaka där jag stod. Men jag är ett svin, såna hon så cyniskt, föraktfullt, pratade om att aldrig behöva se igen, och log, lutade sig fram, och kysste mig. Hur kunde jag bli en sån. För det står en dörr emellan, det jag var och där jag var, men vägrade att packa upp, och platsen, där jag aldrig vågade, riktigt släppa tyglarna, för att inrätta ett helt liv, på.

Men det är över nu. Och fåglarna sjunger inte längre för mig. Det är över nu, och jag matar varje and, med smält ost och marmelad, som vi matade änderna med torra bröd, en söndagsförmiddag i parken, den dagen, då du sa att det alltid skulle vara vi två.

Och log.

"Detsamma, jag älskar dig". Dina kinder, och dina kindben. Din lena hud, och dina, blåa, stora, bleka, ögon. Som lös, rakt igenom mig.

Jag kommer aldrig förstå att jag varför du släppte taget om mig. För att jag inte höll dig tillräckligt hårt. För att jag höll dig för hårt, för att se, vad som var bäst för mig. Och samtidigt, kommer jag förstå det så jävla väl.

Jag gick på myten om mig själv. Men vägrade läsa, myten, om vem jag skulle bli. Jag ska bli fri och stor, jag ska åka över jorden, och komma hem igen. Nu har jag biljetten härifrån, betalad av dig, på kredit, men jag har ingen biljett, tillbaka hit.

Jag är större nu, än när jag såg dig sist. Jag har lärt mig en sak. En och annan sak. Om du bara vill träffa mig igen, någonsin.

Det gör så ont, så jävla ont, att bara vara jag. Och se mig själv, stå kvar, så ledsen, försjunken, och förlorad, när jag vandrar därifrån. Jag tror inte du tänkte på det, när vi sa hej då, för sju dagar sen, och jag klev ut ur din bil och sa att det var bäst så, att allt skulle ordna sig, att jag kunde komma och hälsa på dig igen, och du frågade om vi skulle pussas en gång till, och jag frågade "en sista gång?", och vi log, och jag stängde bildörren efter mig, gick, den vägen hem, allt kändes okay, och vände mig om, för att se att du stod kvar och tittade på mig, genom fönsterrutan, as the windscreenwipers kept a beat repeatin’.

Vi har inte hörts sen dess, och jag kan inte tänka på något annat, än.

***

Jag gick på myten om mig själv. Nu sitter jag bara här.