Allt är solens fel!

Jag låter solen lysa in i ögonen, just så här. Nice try, sun-s-h-i-n-e. Lys in då, jävla sol, lys in på jävla mig. Om någonting finns kvar att se, så är det sakerna som bländar mig. Redan nu, och sedan länge förut, bländar mig. Vill inte riktigt att sommaren 2005, ska bli sommaren då jag inte var på Hultsfred. Och istället, i och för sig gjorde 6 mål på sommarens första fotbollsmatch, blev fast på en vimmelbild på ett grandhotel, och satt på taket, på samma hotell, och ropade "Små knegare, små knegare", till folket som gick förbi. Nedanför.

Allt är solens fel. Alla blir så jävla lyckliga, och plockar fram sina liv med cyklar, som skiner, och uppblåsbara pooler i trädgårdar. Som att inte jag, ramlar i dom, på skämt, och tar mig upp, i givakt, på gehör, från såna som en gång skrek åt mig, men nu har vänt sig om och gått därifrån, hör jag fortfarande skriken ringa som brandalarm inuti, mitt huvud, dom tomma balkarna, och paragraf nummer 12, för barnen som ingen förstod. Och, i våldsam flykt, flyr därifrån. När kläderna fortfarande dryper av svett, och poolvattnet, skvätter ner, allt jag kommer i närheten. Så var allt, i slutändan, ändå, solens fel!

Jag kunde ha älskat dig, jag älskar dig. Du borde älska mig, men försade dig. Jag förfasades, som hon i Vietnam, och jag, med häcken full av napalm. Sprang jag därifrån, för att inte bli kvar. Jag sprang aldrig ifrån dig. Nej, nej, nej. Jag sprang ifrån mitt liv, och alla som betytt någonting, som jag sprungit ifrån, allt som betytt någonting, förut. Kanske hälsat dom adjö, kanske, sakt, "vi ses igen". Kanske inte. Kanske laddat batterierna på en walkman, söndrig innan Fredrikshamn, och sen ut i världen, för att se. Vad som fanns där hemma. Men inte syntes. För att se, sånt som bara syns på håll. För att vända mig om, verkligen, vända mig om, för att se vad som syns på håll. Och vad som bara är. I en annan värld. Inte riktigt till för mig.