Strokes, Strokes, Strokes!

Strokes, Strokes, Strokes! Kommer ni ihåg Strokes? Av alla år med Napster och Bengans skivbutik på Masthugget, och tidiga förfester med spritdrinkar, ofta fifty-fifty-och utspädda med Lidl-cola och sänkta i en klunk, för svep, Pedro, svep, och bli full, och ”kan Pedro, kan Pedro, kan Pedro dricka sprit?” och dränkta kläder i whiskey och gin, med spyor, och hysteriska löpningar över öde skolgårdar, asfaltsplaner inhägnade av söndriga nät, och bänkar dränkta i svordomar och tags, spring, över, först fram till den skevaste basketkorgen, med nätet som trasor hängande ner, och häng dig där, Pedro, häng där, och vinn, för full kalabik och skuggor bakom knuten, i skepnader, kastar sig fram, spring, och cyklar ner för ruschkanor, och gungor, för gunga tills du spyr, Pedro, gunga tills du spyr, och ibland, krossade rutor, klockor, med avbrytna timvisare, vissna blommor vid vägens kant, och ibland ett blåljus i röven, för när vi kommer hem till lägenheten igen har alla andra kommit dit, och cdspelaren står i hörnet men lyser inte riktigt av sig själv, då kommer Steffo fram och smäller handen i min, ”high five”, vi tar över den jävla festen innan den dör ut av sig själv, och av alla dom här jävla åren, så fanns det aldrig en skiva som exploderade lika högt. Som knockade varenda jävel i rummet. Lika HÅRT. Som bara låg där och dansen på ett vardagsgolv så skålarna med chips och dipp skakade och dallrade ner för glasborden mot skinnmattor, och kanske en björnfjäll, så var allt ändå så jävla fint så vi borde dragit därifrån, men stannade kvar ändå, för det fanns en lykta New York över varje konversation, och skuggor därefter, stilla, stilla, när vi tog, med breda axlar, och dunkande armar, våra första steg på dansgolvet, rev loss, rev loss, och skrek "fuck you, fuck you", till dom satt kvar, och lyssnade på Last nite och dansade ändå mer, några varv högre, och New York City Cops, skrek så högt jag kunde, några nätter i maj, skrek, mig hes, till, flera dagar efteråt, och, "Pedro, skrik dig hes, kan Pedro, kan Pedro, kan Pedro skrika högst?!", klapp, klapp, adrenalin, ADRENALIN, och spelade basket med musiken utomhus och jag sprang in den jävla stolpen och deckade av och det är sånt som jag hör än i dag och ibland när vi dansade och hoppade extra högt skakade cdspelaren till och det blev hack och några jävlar längst in i hörnsoffan harklade sig och sa, ska ni inte dansa lite längre bort, men vi ville ha allt här och nu. Det var New York. New York. Och drömmen om New York som ett förlorat barn på en Atlanten-båt, och i gryningen, frihetsgudinnan, checka in i USA, och ramla 5th Avenue fram, och tillbaka, så, ni längre fram i kön, SKYNDA ER, vi har redan passkorten klara, och stämpeln in i landet, kom hit, så att varenda jävla dörrvakt, vet våra namn, och vet, vart skåpet ska stå, vart vi ställde det, och vad vi ställde i det, en trave böcker av Burroughs, Ginsberg och Kerouac så klart, och ett fasttejpat, kidnappat The Strokes. För fan, reagera. För fan, flyg upp, och explodera. Som fan klart, och "high five" Steffo, high five för oss, och ramla ut på stan, så att varenda jävla gatubrunn och rinnande avlopp, fick något att leva för, hoppa, över sopsäckar, och dansa som Staffan Strand för varenda hyfsat försök, på 1.96?, sprängde han gränsen i Sevilla -97, och skrattade jag ihjäl mig, då, första gången Staffan Strand hoppade 2 meter, dansade han som storkar dansar, och lade näbben mot ytan för småfisk, då, Staffan Strand, fan, we love you, för din dans, (för din slanka stjärt), och för att du aldrig kommer att bli något, lät vi aldrig höstlöven begrava oss, ALDRIG i HELVETET, och varenda grannes viftande med flaggor, stals av oss, på nätterna, och en spark, på varenda, jävla, JÄVLA, nyrenoverad brevlåda, målad i vitt, och dekorerad med kinesiska tecken, vad fan, för tvestjärtarna har också liv, oavsett, det, sparkade vi en spark på varenda sådan brevlåda, mest för sakens skull. Vi ville vara snygga som Julian Casablanca och stå längst fram. För Julian Casablanca var snygg, och i några månader av 2001 var det allt jag tänkte på. Jag dansade till Last Nite. Ni kan skriva det i telefonboken, jag har skrivit det på CV:n. Som ett slags motto på hur saker fungerar, som ett sätt att vara, för några nätter till. Hörde ni det? HÖRDE NI? HA, LYSSNA DÅ. Dansa till Last Nite, som ni gråtit till The Smiths. Som ni vänt era dagboksblad, utrivna, och lagda i skit, för gränsen mellan pest och kolera, är inte längre än avståndet från penis till röv, inte längre än tystnaden, vad fan tystnaden mellan dig och The Smiths, och gråter, gråter du, små, nätta, jävla, tårar i dagboken, för att förena dig med Moz? Gör du det? Och suckar tungt, suckar du tungt, för att besegra tystnaden? Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn.Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes.