Kom hit, din jävla Dante.

Rastlös, alltid ensam. Full, nästan alltid olycklig. Drar jag genom stan, en sen sommarnatt. Cyklande, utan att hålla mig i. Slalom mellan pölarna, och skuggorna, i månens sken. Rädd för att fastna, och bli kvar. Höll jag mig på den ljusa sidan av stan, på gatorna, ni säger gatorna, vid brevlådorna, jag säger du & jag. Håller jag mig fast, så hårt jag kan, i plingklockorna, vid styrets kant. För flickan på andra sidan, att reagaera, och kanske; titta på mig. Men bländar någon mig, så blundar jag. För i natt var jag Josef K. Jag drömde, att jag kanske aldrig skulle komma därifrån. Och om jag istället tänker så, att Josef K. kanske också, drömde om mig. För blundar jag någonsin igen, så tänker jag nog på dig. Och bara, stilla, i min oro, försöker stilla oron, genom att aldrig somna igen. Var jag heller aldrig beroende, av den berusade kåtheten. Den fällde mig, snarare. Och blottade mig, för det uppenbara(re). Just därför att, alla andra hade sina liv. Kom jag, i otvättat hår, och begagnad parfym, med slitna kläder, och hundarna. På håll, sprang jag närmare för att se. För nära, brände jag mig på skärselden. Som Dante, den jävla Dante. Kom hit, din jävla Dante. Kom hit. Blev jag chockad, en kväll. När jag öppnade baksidan, på en löpsedel, och såg någon, hade kritiserat en helt, vanlig roman. Om någon, så kritiserar mig, dör jag nog. Och tills dess, förfaller jag. Låter skuggorna skrämma mig, låter skuggorna, syna mig. Och behålla sina fasta grepp, om mitt, liv.