Ta ER!

Ta er, ni, era pantade jävlar. Jag ska knäcka er mitt itu. Ser ni inte att jag ser, hur gubben på andra gatan, delar ut plakat till ungarna, som står vid vägens kant, annars tomhänta, och oskuldsfulla, för alla att tycka likadant. TA ER! För, bakom min rygg händer det alltid någonting. Och jag lever mitt liv åt alla håll, på samma gång, i maxfart. Så intensivt, så jävla intensivt, så att klockan alltid ringer innan morgonen nalkas, för mig att läsa Kafka och komma igång. Silhuetten, ensam mot en solnedgång. I saw you hanging from a tree. Jag såg dig köra upp pinnen i regnet, och jag låtsades, att det var jag. Men det är när jag vänder mig om, efter hundra varv, stannar, och vänder mig om, för att se att alla väggar är likadana, och tycks likgiltiga av min närvaro, som jag bryts ner. Och sakta, dör. Då jag springer runt i rummet, för det är alltid ett rum, efter någonting att hålla i, och samma sak som jag kan hålla mig i, och hålla mig kvar i, och hålla fast, så stenhårt, så förbannat stenhårt, med samma sak, kan jag alltid döda mig själv. Som ett vapen, i rätt riktning. Som ett verktyg att bygga någonting med, så är alla sådana verktyg, också vapen, mot sig själv. Så passa dig, innan jag river ner det. Passa ER! Ta er. Det här är min terapi. Jag har orden, jag och orden. Mitt jävla jag, och alla jävla ord. Jag är inte frisk. Jag har aldrig varit frisk. Jag är galen. Jag är sjuk. Så rädda mig. Jag är en galen man, så akta er. Alla orden, borde verkligen springa sin väg. Men jag hittar dom, och kastar dom, iväg. I brist på annat att hålla i. Plockar jag orden vid en dikeskant, som så många blommor plockats där förut. Akta er, passa er, ta ER, för jag är galen idag. Och jag är galen idag. Jag är inte precis normal.