Krabborna

Som puppan kläcks,
och en fjärils vingar,
för första gången,
ser dagens ljus,
i sommarsolståndet,
reflekterar det som finns på andra sidan,
längs vågornas brus,
i ett böljande hav,
så ska du också ta min hand,
på bryggorna,
och gunga med mig,
när våra barn,
sätter sig bredvid med en håv,
för att fånga den största maneten,
ska jag slå av mina blodiga tår,
och naglarna, för att hämta
musslorna, till barnens vilda jakt,
efter krabborna,
som i hundra år,
och ända fram, till bryggan,
bitit mina tår blodiga,
med sina klor,
ätit det som återstod,
och spottat ut,
medan andra, bredvid,
skrattade åt mig,
och skrattade åt,
krabbornas dans,
fanns det ingen plats över,
för mig, att skratta åt dom.
Som skrattade,
för att alla andra skrattade,
och över han som skrattade först,
ska jag sänka håven, långsamt,
med maneterna i,
över hans kala hjässa,
och rödstekta panna,
och långsamt,
bara långsamt,
och plågsamt,
steka krabborna till döds.
Så att dom som skrattade,
alls skrattade,
eller bara log,
nu ska gråta en skvätt.