"On the road"

Ni kan säga vad ni vill, så säg det. En kväll, när kanske bilarna åkte fort, eller inte åkte alls, så satt jag vid mitt sovrumsfönster som en ung Werthes, utan någon att ens sakna, utan något att bry sig om. Och på golvet låg "On the road", för första gången, öppnade jag den, och lät den inte bara ligga där. Så ta mig bort härifrån, för annars går jag av. Jag lät den boken, den jävla boken, spela ut sin roll, jag lät den bryta av mig, som en rutten kvist, i en öde och tom allé. Fan, jag som satt där. Fan, det var jag som satt där. Jag blev kär, och fastnade där. Kanske inte i varenda ord, ni kan säga så, att ord inte betyder någonting. Men det var inte det, med beat, det var hur orden hela tiden kastades framåt för att dö, i rent jävla; tidsfördriv. En rastlöshet som hade nått klimax, och börjat leva sitt eget liv. Som vad, som det här, att dom såg orden, med samma ängsliga blick, som dom såg sina egna förlorade liv, i spegeln, varje morgon. Med håret åt olika håll, och skärpet på sned, också såg på orden. Och behandlade orden därefter. Som någonting, som kom, sågs, och försvann. Så fånga dom nu. Det var tempot och farten, som Dean körde sin bil, utan marginaler, eller ens mittrefuger att hålla vid, så kastades orden ut genom fönstret, vevat ner, på alla som åktes förbi, och dom som inte ens försökte att komma ikapp.

Dean var hjälten. Det finns ingen hjälte som Dean Moriarty. Sal Paradise, åkte med. Och Carlo Marx förirrade sig i ett snöigt Denver, på väg till San Fransisco. Blev förvirrad, fast i sina egna ord, för att sitta på samma grind, i samma källare, och dö. I drivorna av löv, i drivorna av damm.

Varför ska man leva livet på halvfart? JÄVLA DU? Varför lever vi livet i våra egna hus, dag in och dag ut, utan att göra någonting. För fan, SVARA. Spring, varför springer du inte. Hoppa så högt du kan, och landa på andra ån. SPRING: din jävla unge: SPRING. Jag orkar inte se era förstelnade jävla ansikten, stå och glo på mig när jag står längst fram vid busschauffören och försöker stoppa in kortet så snabbt som möjligt, i en grön jävla automat. Buss, linje 60. JÄVLA ER, som sitter med era liv i handväskor, från Gucci, eller BH:n, oftast söndertrasad, ni som dör med rynkorna, ni som inte springer: DÖ! Varför ska man bara gå, runt, i cirklar i stan, hoppa över A-brunnar, på trottoaren, balansera på refugen, och gå av, med vindarna, som alltid blåser snårigare för varje år, och kyligare än förut, mot er, upp i era ansikten, vindarna hatar ER, era jävla ni, och, varför ska man gå i cirklar i stan när det går flyg till Santiago varenda jävla dag, varenda jävla sekund, när det står busslast, och lastbilsflak, vid varenda jävla trafikljus, på väg till Kazakstan, hoppa på, vad fan väntar du på, sommaren i Moskva, försvinn, dit. För många gånger har jag drömt om Shanghai, och morgonen efter vaknat med obeskrivlig vånda. Sett era förstelnade ansikten, och era jävla, gråa, ögon, blinka en gång till, era torra slemmiga tungor, slicka vägen runt läpparna, ett varv till.

LEV ERA JÄVLA LIV.