Den lilla flickan

Jag hittar sa mycket karlek har som jag inte har hittat nagonstans annars. Sa mycket karlek till pojken som gar ensam pa torget och jonglerar med sitt cigarettpaket och bara vill bada i fontanerna som andra barn, karlek fran folket i bussen som ger mig mynt nar jag bara har sedlar, karlek fran den lilla flickan i den stora klungan av stora man som skulle visa mig vagen till en modellagentur som nagon hade lurat mig till och bara hon visste, sa hon var storre an alla oss. Karlek fran alla som haller varandra i handen och paret med likadana klader som skjutsar varandra over gatorna, pa cykel, och karlek fran han som svetsar och i ogonblicket som jag passerar forbi lagger av med att svetsa och pekar pa mina ogon, som om jag inte har sett mycket nog, jag har inte sett nagonting.

Jag vander min rygg mot vannerna sa att dom kan skydda min ryggsack mot framlingarna. Det ar inte svarare an sa.

Och allt borjade helt fucked-UPPPPP och jag gick fel i korsningar, glomde pengarna i sovrummet, och hon i biljettkassan fattade inte och rulltrapporna fungerade inte och jag var sa javla sur sa gick och satte mig pa McDonalds och bestallde en cheeseburgare med extra mycket ost och en McFlurry med extra mycket daim och det kandes inte battre efter det, men annorlunda.

Och tva vakter med batonger och hjalm och uniform gick in pa KFC och at och radiovarden sa att varenda show slutar med att brudarna star och hoppar trampolin, och ar det inte alltid sa, gor vi inte allt for att hoppa med dom och i bussen visade dom Tom & Jerry och jag satt och glodde och glomde av att ga av och den lilla tjejen i den stora klungan sa bara som det var, nar alla andra forsokte komma pa engelska ord, istallet for ett pekfinger.

Peka at mig, jag behover sant.

Och jag tankte fortfarande pa tjejen fran Argentina som skulle sjunga tango pa en bar och jag kom inte dit, sa bara att jag skulle dansa med armarna i kors och fragade om hon visste vem Hakan Hellstrom var, det syntes i hennes ogon att hon var en san och jag ville verkligen ga dit och lyssna, men what ever.

Och pa modeagenturen stod massa snygga pojkar pa samma rad och dom bad mig le i en kamera och stalla mig i samma led. Jag sag mig do en liten bit, och gick darifran med ett hanflin och tog buss K 25 till hostellet och dom fragade hur det hade gatt och jag svarade NEJ och bad om vagen till tagstationen och dom bjod mig pa notter och det ar den karleken som bara finns har och inte nagon annanstans och tjejerna i receptionen bara skrev ner allting pa kinesiska och vi pratade om allting och jag sa att jag skulle skicka vykort fran dar jag kom ifran och den lilla kattungen kom och hoppade upp i mitt kna och det var den karleken, vad heter det pa svenska. Var finns den. Fan. Slapp av mig dar. 7:ans sparvagn eller vadda.

Och nu star Tyler och packar mina saker och det ar den javla sorten av karlek, till att finnas till, jag vet inte. Ge mig nagonting, jag vill se vad jag behover.

Doda mig, om lusten kraver det. Hahahahahahahahahaha.

Pa andra vaningen sitter Bob fran England och skriver en novell om Kina. Hoppas den blir bra.

Och jag kopte min biljett till Guangzhou, och imon aker jag. Och jag holl biljetten i min hand och sneddade over en stor korsning och det kom bilar fran alla hall och det var bara jag dar, och jag tankte, fan kor over mig, jag vill se om anglar finns, kor over mig, jag ska anda bort harifran, en liten del stannar kvar, och jag vill se vilken del som fortfarande behover mig. Kor over mig, om lusten kraver det.

Vi at stora grisfotter idag, som avskedsmiddag.

Tyler sjunger You're beautiful.

Jag gick pa gatan, hem, och sjung, NO I WON'T CRY, I WON'T CRY, och jonglerade med mitt ciggpaket och ingenting annat spelade nagon roll an att fanga det paketet, sa jag fangade det och ibland tappade jag det och rulltrapporna fungerade fortfarande inte och jag tankte pa den lilla flickan och pa pojken i bussen och jag tankte att karlek har ingenting med sant att gora, sa fuck det. Och jag kunde hur jag alltid skulle ga sadar, pa varje gata i varje horn av varlden.

Och dom hammrade i asfalten med en gravskopa, och bredvid stod en liten man i linne och hammrade i samma asfalt med en slagga och dom placerade vissna blommor langs vagkanten och jag fick for mig att allting handlade om mig. Jag kopte inte jackan. Jag lamnar den har staden som ett brinnande inferno i huvudet och alla tankar star bredvid och tittar pa. Och ler. Och dom svetsade ett ror over gatan. Och dom en arbetare satt bredvid och sov. Och dom hade en rokpaus mitt i. Och dom skrattade. Och en man med sjalvlysande vast fyllde sin skottkarra med grumligt vatten och en annan man i samma horn fyllde sin skottskarra med sandsackar. Och det var karlek overallt. Man kunde bara fanga den i luften, och andas in. Jag orkade inte ens skriva en sang om allt jag sag. Tankarna lag bara i ett horn och ville inte vara med.

Har ni nagonsin kant er sa?

Att ingenting spelar nagon roll, for man lamnar en stad som man fortfarande ar mitt i, och man riva ut alla minnen ur sin brostkorg och lagga det som en blombukett vid sin egen grav, for sa nara far ingen ga.

SA NARA FAR INGEN GA!

Och skyltdockorna alskar nog mig, jag tror jag horde det och dom ser likadana ut som mig, verkar lika forvirrade, och jag blev kar i varenda en, och sen tankte jag pa den lilla flickan igen.

Jag ville stoppa ner henne i en sack och vi hade kunnat spela FIA med knuff pa vagen hem.

Hem, vart hem. Pa vagen runt i rondellen och lata taxichaufforen tjana pengar av oss.

Vi ar precis sa billiga.

Inte ett ore dyrare.

Ingenting.

Slapp av mig har.

Jag ska dopa mina barn till dot com och rora mina hander som en muspil over deras leenden.

Ta mig till gatan dar bussarna har udda nummer och hundarna ler.

Slapp av mig dar.