Ungraren

Vet inte vart jag ska borja.

Ar hungrig. Jag ar hungrig. Men jag maste skriva.
For vem?
For vem?

For att jag maste det. Som man maste plocka ut disken ibland. Jag plockar ut orden for att kunna ga vidare. Sa sanna mina ord. Besanna dom.

...
...
...

I sondagskvall, vi hyrde cyklar; jag och en hollandare och en fransman och sen cyklade vi till ett berg precis bredvid och besteg det och toppen var bara en liten sten-plata med lodratta sidor och vi balanserade pa toppen och ett steg i fel riktning och jag skulle do, och jag fascineras alltid av sana stallen dar allt ar sa nara, och allt ar sa levande och en vind kommer och alla andas extra djupt och man kan se hur skora vi ar, hur skora vara liv ar, bara genom att titta ner och kanna klipporna mot sulan och jag kan skriva en bok om nar jag stod dar i fem sekunder och inte overvagde men insag att vagen bort, till intet och det oklara, bara var ett steg, som nastan vantade pa mig, kandes det som.

Sen cyklade vi tillbaka och svangde vanster efter en bro och ut pa landsbyggden och med bergen i bakgrunden bredde sig kilometer efter kilometer med risfalt ut och hela familjer satt i kvallssolen och fiskade och hundarna sprang runt utan att skalla och kycklingarna samlades i stora flockar och en tant och en gubbe satt pa huk och plockade ris och sma dammar avloste varandra och pa en liten grusvag vid en korse stod en liten tjej med en cykel och vi undrade vagen och hon sa bara YANGSHOU till oss och pekade med hela armen till vanster och vi kollade pa varandra som om den lilla tjejen var var okanda lillasyster och sen cyklade hon ivag och vi hann inte ens saga hej da och pa ena sidan grusvagen stod stenhus med utedass och man kunde se in genom teglen i sma gluggar och dar inne satt en annan familj och at soppa med nudlar pa plaststolar och tomma vaggar, men dom hade bergen i bakgrunden och vem behover pryda vaggarna da.

Vikki Carr - It must be him

Deras liv ar sa sma, sa skrynkliga, sa simpla, sa obekymrade, man ser det i deras ogon, som om dom inte ens vet om att dom ska do. Och kanske har dom statt pa klippor forut och bara agnat sig at utsikten. Tank att kunna gora det. Och solen krop ner mellan bergen och hela luften fargades gulrod och pojken och pappan satt tatt intill varandra med varsitt spo och mamman satt bredvid och nagra kor betade lite langre bort och jag tankte skit i allt och bara bli som dom, men det gar nog inte. Det gar nog inte. Jag ar redan fast har. Fast vart da. Fast for vem. Fast for vem.

Fast i mig sjalv, och tron pa att friheten finns bortom molnen och alla misslyckade flygforsok leder dit, inte genom att man nagonsin kommer dit, men genom att molnen kommer hit, om man bara forsoker.

I Yangshou gick hollandaren och ringde sin flickvan och jag och fransmannen gick och kakade lunch och det kom in en ungrare och fragade om maten var bra och vi sa att den var helt okay, och han sa okay, och gick darifran och vi at en buffe pa gatan med en skal ris och delade pa en ol och jag kopte en Magnum-glass pa vagen hem och nar vi kom till hostellet igen sa hollandaren att hans flickvan sen 3.5 ar tillbaka, hade gjort slut, sa vi bestamde oss for att bli fulla och gick ut till en fransk bar och bestallde tva kannor med hemmagjord ol, en mork och en ljus, och sen kom ungraren igen och det var dar allt borjade, maaaan.

Ungraren var mad, 40 ar med graa flackar pa huvudet och graa skaggstran over hakan, orakad, med en vitfargad t-shirt som fargats gra av smuts och sandaler och han droppade Bobby Fischer-citat och jag lutade mig tillbaka och vi drack ol och han drack fortast och var precis som alla andra ungrare jag traffat, medelalders, djup, en san man man vet sitter uppe pa kvallarna med ett stearinljus och engelsk prosa i en stor bok med understrukna rader och bokmarken i olika riktningar och fransmannen berattade sin historia om Tanzania 2001 till 2003 och om att ata hundar och att ata en ap-babis som serverades hel pa ett stort fat och man fick skara kottstycken i magen nar ap-babisen lag pa rygg och stirrade med ogonen och sen snackade ungraren om kaniner och jag sa att det inte var samma sak och han sa att det var lite samma sak och fransmannen sa att dom ater kaniner i Frankrike och att det ar skillnad pa att ata vildkaniner och tama kaniner och det var dar allt bara slog ut och jag skrattade i tva timmar och alla skrattade for ingen visste varfor och det blev tyst vid bordet och det var det, ungraren sa; hur lange behover man steka vildkaninerna, i tva ar eller? Och sen vralade han ut sitt eget skratt som for att bevisa att han just smallt till med arhundradets skamt och jag sag att hollandaren kastade en blick mot mig och jag satt redan och skrattade och fransmannen tittade ner i bordet och skrattade och det var det, det var dar allt brot ut och det fortsatte bara med en rad av practical jokes, sakert, for ungraren ville nog bara se hur vi reagerade, men vi stirrade pa honom som om han var helt galen och han var var Jack Nicholson och restaurangen var varat Gokbo och han sa att pandorna var sma som moss nar dom foddes, och vi skrattade i hundra ar till.

Drack upp olen och flyttade till en annan bar, dar laserstralarna svarmade som brunstiga fjarilar over dansgolvet och vi bestallde in tre flaskor ol och snackade om fagelinfluensan och ungraren hade atit en kyckling sex dagar tidigare och blev livradd for att han skulle do och vi sa att det ordnar sig, men han gick inte pa det, han gick inte pa det, han gick inte pa det, och vi snackade om att inte gilla USA och jag forsokte komma pa vad hej da hette pa kinesiska och vi kom pa att det inte fanns nagon NICE TO MEET YOU-fras pa vara sprak och jag sa att NICE TO MEET YOU var WAZZ UPP, pa svenska och dom skrattade och jag fattade att det inte var sa, och pa bordet bredvid spelade nagra kinesiska tjejer ett tarningsspel med en kinesisk gubbe som sakert var deras pojkvan och finansman for alla ar sa billiga ibland och jag hade inte tackat nej men han fuskade och jag sag det men sa inte till, han vande pa tarningarna nar tjejerna tittade bort och jag sag det men sa inte till for alla ar sa billiga ibland, och ungraren bestallde in en stor tallrik med gronsaker och friterade nudlar och jag knaprade i mig nagra och fragade varfor han inte bestallde in kycklingen och hans sorgsna ogon oppnade sig och han gick ut ett tag for han sa att laserstralarna brot ner hans ogon och vi drack en till ol, sen gick vi hem och jag kopte chokladkex pa vagen hem och at dom innan jag somnade, sa tyst sa att ingen i sangarna bredvid skulle vakna, och sen somnade jag ocksa.