976. 1, 2, 3

Nattens tysta timmar,
mörker,
ensamhet.

Tänk om alla som knarkar,
gör det för att,
dom behöver det.

Tänk om alla som knarkar,
hade varit såna,
som tog livet av sig annars.

Tänk om allt inte handlar,
om tidsfördriv,
och rastlöshet, utan
om att försöka hitta friheten,
sin väg,
någon att älska och hålla om.

Lyssnar jag på min musik,
som om jag känner dom,
läser mina författare,
som om dom känner mig.

Håller fast, vid livet,
endast i min kamp,
mot dom som lever det,
med en spegelskärva,
som självförsvar, titta
den kanske bländar dom,
som sa att jag,
aldrig kunde bli någonting.

Men jag är äldre nu,
ser ni inte det?

Tänk om knark är ett vapen,
mot samma fiender,
för jag vet hur det känns,
att vänta en hel tonårstid,
på att friheten skulle,
komma och säga;
hej, bara för att se,
en äldre man i kostym,
stå längst fram och snacka,
om någonting jag inte,
bryr mig om, en tid som,
är förbi, men som vi
måste förstå för att kunna,
gå vidare, och möta framtiden.

Ibland känner jag mig mer,
som knarkarna på stan,
än dom som tittar på,
för så fort jag blundar,
vänder sig alla om.

Kompisar dör och vi,
jublar när vi kommer,
först i mål.

1, 2, 3, sen ingenting.

Ge mig knark så ska jag,
vinna över livet,
på min sida igen.