1482. Ett år

22 december

Mitt bord en enda röra. Mitt rum med flyttkartongerna fortfarande ouppackade. ger mig känslan av att vara på väg. Böcker uppfläkta bredvid sängen, ger mig känslan av ett hem. Resväskan uppknäppt som om den väntar på mig, som om den frustar, redan har öppnat käften och väntar på att äta upp mig. Och jag vet, att lika snabbt som jag kan slänga in böckerna i resväskan, dra igen dragkedjorna och bära med mig flyttkartongerna så kan jag försvinna härifrån. Till Kina, eller Argentina. Till Marocko, Paris, eller New York. Jag säger aldrig hej då, jag skulle aldrig säga hej då. Kanske dagen innan. Ringa några och säga att jag sticker imon. "Vart då?", "varför har du inte sagt något?". Men om jag hade sagt något, hade alla sett mig i ögonen som om jag svikit dom. Och jag vill inte känna så. Dom hade pratat om hur länge det kvar tills jag drog och låtsades att dom våndades, låtsades att dom skulle sakna mig. Och i varje blick, och i varje rörelse och i varje tonfall skulle jag märka att det inte alls förhöll sig så. Jag är en ensam vandrare, det är allt. Jag är en man på drift, mitt hem är min resväska. Mina böcker är min spegelbild, flyttkartongerna är det jag äger och vad jag äger och vad jag äger är aldrig värdefullare än att jag kan ställa ner flyttkartongerna vid vägens kant så fort jag inte orkar bära dom längre. Jag kan slänga dom i dikeskanten, hoppa på dom, trampa på dom, spotta på dom. Jag är en främling, med händerna i bakfickorna och en cigaretten hängandes från mungipan; misstolka mig inte, bara ett sätt för att passa in. Som främlingen. Jag är främling i mitt eget hem, i mitt eget land och det mer uppenbart här. Där kan jag skylla på språk, missförstånd, olika bakgrunder och kulturella skillnader, här kan jag bara skylla på drömmarna. På rädslan för att fastna, och behovet av frihet, som i kombination med rädslan gör att jag hela tiden måste utnyttja den för att bevisa, för ingen annan än mig själv, att jag fortfarande har den. Vad är en frihet när man inte utnyttjar den? Just det, bara känslan av fångenskap, känslan av fångenskap, som rädslan för att fastna. Rädslan för att 99 år gammal, ligga på dödsbädden och säga att jag försökte i alla fall, med sådan sorg i blicken att alla som står vid sidan om kommer tolka det som motsatsen.

Jag måste resa, det är det enda jag kan. Att kastas ut i det okända, och känna sig, inte hemma, men lika vilsen och förvirrad som hemma, och därför ändå, på något sätt känna sig hemma.


23 december

Mötte S. på stan. Han gick med en kompis, jag gick med en cigg i munnen. Han sa, hej Alfredo vad trött du ser ut. Jag ryckte på axlarna, slog ut med armarna och kom bara på att säga; okay. Vi sa hej då och jag gick vidare hemåt. Hade köpt ett mjölkpaket i affären.


24 december

Låg vaken igår, försökte somna in hjärtat skulle börja bulta. Hann inte, hjärtat började bulta och hjärnan fylldes av så många tankar på samma gång att jag fick svårt att hålla dom isär. Tänkte främst på Einsteins påstående att människan dansar till en 'osynlig' ton. Om musik är rubbningar i luften, så som ljudvågor är det inte då ännu en anledning till att anta att människan är uppbyggd av atomer, som rör sig på sådant sätt att när vi hör musik sätts vi i sådan stämning att vi vill dansa. Försökte strukturerar tankarna innan jag somnade, sortera dom så att dom enklare skulle gå att komma ihåg dagen efter. Som för att rädda vad som rädda gick. Kom bara ihåg den här, och även om jag hela tiden ser nya argument till varför allt skulle vara oändligt, varför rum och tid inte finns, och varför allt är atomer så att när vi dör och atomerna löses upp kommer samma atomer krokas ihop igen, oändligt många gånger, i oändligt många världar, så vet jag att det är långt kvar.

Just nu, tanken att rum och tid finns inte och att det vi ser är mentala tillstånd, en föreställning. Men det hade lett in i en skepticism som aldrig riktigt lett någonstans.

Julafton, jag äter julskinka till lunch.

Om någon undrar vad jag gjorde på julafton kan jag i alla fall säga att jag åt julskinka till lunch.