Snooker 1985: Dennis Taylor i stora glasögon

Full. Ha. Fullknökad av tankar. Full. Stroppar runt på stadens gator. Full. Och vinglar fram på en stulen cykel. Full. Fullknökad av tankar som dimma framför ögonen. Och allting snurrar fortare än jag tror. Allting snurrar så jävla snabbt. Och jag snurrar åt andra hållet för att hålla någon slags balans. En balans. En balans. En jävla balans. Och jag springer snabbare än jag tror.

För egentligen springer jag inte alls. Jag sitter här. Körd i botten. Nersjunken i en fåtölj. Med svart kaffe. Och snooker på TV:n. Ronnie O'Sullivan. Med kudden bakom mig. Och solen i moln. En filt i grått, och en bokhylla i trä. Bright Eyes. Alltid när jag kollar på snooker ser jag de där stora glasögonen framför mig. Egentligen tittar jag inte på snooker. Ronnie O'Sullivan står bara där. Kör upp köar i röven på folk som vet att de ändå inte har någon chans. Som Hamilton i dag, ha, han ser ut som August Strindberg. Eller, han ser ut som svenskaläraren som alltid snackade om August Strindberg, och körde fast. Ville bli likadan, rakade sig likadant, lät håret spreta så oskyldigt. Som om det var omedvetet. Ett omedvetet val. Och till slut trodde han att han var August Strindberg. Och han sa "Röda rummet", och piskade med pekpinnen. Han skrek "Röda rummet för fan!!", och tryckte upp käppen i ändtarmen. Upp till halsgropen.

Och Hamilton ler, så jag tror, att "Röda rummet" är hans tröst när Ronnie O'Sullivan kör upp kön i hans röv, och upp till ändtarmen. Nu är det han som står där och får keppen uppkörd i röven. Jag skrattar i hämnd, ungefär som ett hånskratt.

Och jag tänker på de där stora glasögonen. Och de som vet lite snookerhistoria vet vad jag menar. Vet allting. Det finns en film om de stora glasögonen nu. Den heter bara, "The final", och på baksidan står det att det är den bästa snookermatch som spelats, någonsin. Jag är svag för sånt. Så jävla svag för mästare.

Alex Higgins mot Dennis Taylor, i de stora glasögonen. 1985. Och de stora glasögonen vann. Och sträckte armarna mot skyn. Jag har sett det själv. Alla människor borde se sånt. 18 frames mot 17. Det är där hjältar skapas. Efter 35 frames, och ett 68 minuter långt sista frame. De stora glasögonen sträcker armarn mot skyn och håller kön över huvudet, horiontellt. Och ler, för han vet vad han gjort.