Om gårdagen... och El Diego.

Sitter här med upprivna armar. Ingen aning om vad som hänt. Kanske en dröm om något jag tyckte om, eller en natt när inga drömmar fanns. Där änglarna skrattade eller grät, och droppade mascara på min kind. Där inga änglar log, eller där de änglar som flög, störtade rakt ner bakom en annan horisont.

Lyssnar fortfarande på Bright Eyes, som om jag fortfarande var ett barn. Jag är väl kvar där än. Men Conor Oberst är större nu. Bara inte så jävla stor som han själv tror. Inte stor nog att förstå sånt. Kanske. Eller bara inte stor nog att klara av en spegelbild.

Såg ni Maradona-intervjun igår? Den sämsta jävla intervju jag sett. Och de sa att Maradona var gladare än vanligt. Det var ett fjäsk-reportage. Och det jävla skrattet, och handen som klappade Maradona på låret. Lite sött, så där. Pinsamt, pinsamt. Pascalidou fick träffa sin idol, och det syntes, och äcklades, och nådde klimaxet när hon sa "alla som jag har pratat med säger att du är GUD, vad säger du om det?" Och Maradona skrattar, tittar rakt fram, och säger "fotbollens gud". Det är så jävla bra, så jävla rätt, så jävla mycket Maradona.

Intervjun visade Maradona och vem han var, jag har alltid velat vara som Maradona. Bara kunna bry sig om de saker jag vill, och skita i resten, med behag. Erkänna allt, och så är det bra med det. För ärlighet varar längst. Som när han skrek åt Påven i Vatikanstaten, som när han frågade Påven om han inte skulle sälja guldtaket i katedralen om det var så jävla viktigt att rädda fattiga barn i U-länderna.

Maradona är fortfarande bara ett barn. Lika ärlig, lika ärlig, lika jävla ärlig, och orädd. Och Maradona är fortfarande ett barn i en godisaffär som kan peka på allt och äta vilket godis som helst, för alla har lagt sina palmblad framför honom och så har det varit sen när han vann U21-VM 'FÖR' Argentina 1979. Och så kommer det alltid att vara, och så var det igår när Pascalidou la sig ner på sitt eget palmblad och började kyssa hans fötter som om han var en helig jävla ko, eller en docka av guld.

Och Maradona satt där, lagom förmäten, och sa att han bara var en vanlig människa, och fick glimten i ögat som när han kysste bucklan -86 eller som när han grät över silvret -90, eller kanske mest av allt, som när han hade gjort det där jävla målet mot Grekland -94 och sprang ut mot sidlinjen och skrek ut sin glädje som raseri och ett jävlaranamma för alla som tvivlat och för alla som sagt rakt ut att "Maradona var slut". Maradona satt där, lagom förmäten, och sa att han var en vanlig människa med bra och dåliga sidor och det är lätt att säga en sån sak när alla andra säger att man är något mer. Men det finns historier från bara månader innan om Maradona på ett dårhus, när han sa, som om han var vilket komisk geni som helst, som Groucho Marx eller Jonas Gardell, bara med lite mindre självdistans:

"Det var outhärdligt, alla trodde att de var några andra, det fanns en där som trodde att han var Påven, och en gick runt och trodde att han var president Nixon, och John Wayne, en annan trodde att han var Rubens Barrichello, men ingen visste att jag var Maradona." (namnen, förutom Maradonas, är påhittade i brist på information och ett kass minne)

Och, "Guds hand", när Maradona boxar in bollen med sin hand i VM 1986, mot England: det var solklar offside. Sån jävla offside. Hur kunde linjedomaren missa DET?

Missa inte "This is our music", ikväll 19.30 på SVT.