En krönika om film

Som att blicken från den lilla pojken, svalde allt. Rakt av, rått och fortfarande pulserande. Med blodet i en strimma och blodet sprutande ut mellan tänderna och ut genom läpparna. Med all sin dysterhet och all sin tyngd. Och allt sitt mörker. Den lilla pojken svalde allt och Tarkovskij gjorde en film om det. "Spegeln". En film om sig själv. Det är säkert inte hans starkaste film, eller så, hans starkaste film är säkert "Stalker". Jag kollade på "Stalker" i en jävla film-orgie i somras. Av alla filmer som bländade förbi, så satte sig "Stalker" som ett lock framför ögonen, som en fluga på ögonlocken. Som att jag naglades fast i världen, i en värld, någonstans inne i skallen. Stalker: när de vandrade i tunneln och han som inte vågade gå först. Jag vet ingenting och ingenting vet jag, men det är ett eget kapitel i filmkonsten. Ho, fy fan.

Och sen kom den jävla "Hiroshima, min älskade", med stillbilder och poesi. Och allt flöt samman framför döende barn och en atombombssvamp. En kärlekshistoria mitt i förgörelsen, ett sätt att förtränga verkligheten genom att fly därifrån, och låtsas leva på håll. Och bara vackert, bara så jävla vackert.

Från "Himmel över Berlin" kommer jag bara ihåg en scen. Jag såg den som i en dröm, som i den dröm den var. Liggande på soffan med några folköl och kaffegodis. Sent, sent, sent på natten. Bilarna susade förbi utanför, vindarna höll tal. Och "Himmel över Berlin" fanns i luften, och den enda scenen jag kommer ihåg är när ängeln eller pojken, jag kommer inte ens ihåg det, sitter på taket till ett höghus och bara hoppar ner därifrån.

"Jim et Jules" var kärleken. Som att allting handlar om kärleken. Det gör nog det. Den jävla historien knäcker allt som existerat förut. Om folk som kärar ner sig och dör, och avslutningen knäcker allt som rör sig. Det är så jävla genialt att jag först bara faller ner och gråter, alltid med händerna över ögonen, och sen, när händerna sakta löser upp blicken, så förstår jag hur jävla genialt det är.

"Smultronstället" med alla sina drömmar och illusioner och visioner och en Bergman när Bergman är som bäst. Mystiken blandas med en slags oro över framtiden, och inför detta stiger ångesten in, ångesten i drömmarna och drömmarna som inga ändå förstår.

"Casablanca", och när Humphrey väntar på att Ingrid ska komma från Paris, är som musikvideon till alla Frank Sinatra-låtar som spelats in. Som röda tråden i "Watertown"-skivan. Humphrey är så jävla kär, och dricker whiskey. Pianisten spelar "Killing time". Och när Ingrid väl kommer så brakar allt loss, exploderar. I svart och vitt. Exploderar, och jag känner igen det så väl. Så jävla väl.