Prosa och konst

Det kommer bli mycket sånt här i fortsättningen, för jag kan inte riktigt tänka klart:

Jag hör ingenting, jag ser bara en kommentator som suckar och gråter och skrattar i kör.
Och det är väl så som det ska vara.
Jag hör ingenting.
Folket på andra sidan gatan, kan ni sluta att gå?
Kan ni bara lägga av?
Paranoia och whiskey i en jävla karusell.
Bob Dylan-bootleggs i brevinkastet.
VEM FAN ÄR JAG?
I just wasn’t made for theese days.
För jag hör ingenting.
Jag hör ingenting.
Men jag ser en man som slutat gå.
Som står ”in a pose that he wants more”.
Jag älskar att se han stå så.
Lutad mot väggen.
Harmonikan runt halsen
Gitarren över honom.
I strypgrepp runt midjan.
I strypgrepp över käften.
Springer på bakgator, ramlar ner i brunnslock.
Spårvagnen i två spår, jag i tre delar.
Tänk om det vore så,
Så jävla enkelt.
Men knappast genialt.
Fuck,
Varför måste jag veta, vad som händer i andra delen av stan.