Antony & the Johnsons - I am a bird

Det här är ingenting, jag lyssnade på "I am a bird" igår:

Redan på hemvägen från förlossningskliniken och ett bam-bam-ljud från den totala och slutgiltiga versionen av ”Perfect day” på ’The Raven’-albumet (Lou Reed), stod det klart hur bra Antony & The Jonsons andra skiva skulle bli. Jag hade bara inte en jävla aning om det då. Redan på dagensskiva.com’s forum när SMÅLAND lite lätt förbryllad, hög, och låg, startade tråden om kärleken till ett dött barn, stod det klart hur jävla stort det skulle bli. Jag fattade bara inte det då. Så när albumet rullat igång och ylat och gnolat och inte kommit någonstans men djupare ner i spåren av cirklar, var det inte ens uppenbart.

Det kom sen, från vindarna i stan, från varma havsvindar i ett ljummet klimat, det kom på andra sidan gatan och folket som inte förstår, det kom från rökiga och dammiga källarlokaler med kassa soundsystems, när man går därifrån. Från biljardkällare där bollarna är dränkta i saliv och den vita bollen målad svart som en ondskans oskuld. Från immiga fönster på en McDonalds-butik. Från rondellens staty under en avgas-make-up när den viskar till eken vid sidan om och viskar till stjärnhimmeln ovanför och viskar till en övergiven stad en öde vinternatt i januari, viskar som fiskar och viskar med små ansträngda andetag och viskar med två slutna läppar och små moln av rök sipprande ut ur mungiporna. Viskar små befallningar som ängsliga drömmar om att komma därifrån. Och tystnaden, den jävla tystnaden. Från midnatt på en söndag när trafiken står still. Klockan fyra på en måndagmorgon när pendeltågen slutat gå. På centralstationen och ett ’svart taxi’-kollektivs massiva suck. Det kom sen, från vindarna i stan.

Och tystnaden.

Längs en slagen mans parad. Längs den blottade och hånade mannens maskerad. Längs kullerstenen som rivits upp och kastats iväg. Under stjärnorna, i rännstenen. Det kom från vindarna i stan. I takt och samklang och efterklang till en laserpekares darriga rörelser längs en iskall aveny, balanserande på trottoarkanten, krypande över övergångsställen. Snöflingor som fågelfjädrar över en iskall stad. Det kom från vindarna i stan. Det kom från vindarna i stan. Det kom från vindarna i stan.

Vilken total, fullständig, jävlig, förjävlig och överjävlig, utdragen: lidelse, vilket totalt och fullständigt album som släpptes här, just här och nu. Vilken jävla hyllning till modet och lidandet och smärtan.

Det är som David Sylvian i en kvinnokropp. Det är Nina Simone med pubishår som en pälsmatta över brösten. Det är en jävla Tim Buckley som bara lagt av att vara så jävla förvirrad och ängslig, och satt på en Nick Cave-skiva, och lipat på riktigt, för fan, för en gångs skull. För fan!! För fan!! För fan!! En Joni Mitchell som förstått någonting och gått därifrån, som en strippa med rövknullade hål i strumpbyxorna, och nätmasker stora som ett skrikande barns öppna käft, skrikande i rädsla. Och tystnaden, stora hål som det tysta barnets svarta ögon, tystnaden i ett självförakt.

På många sätt är det säkert som Lou Reeds ”The Raven”, bara ett steg längre. Längre bort, längre in i mörkret. Och fy fan vad bra. Vi står och dansar vid en likvaka, vi sätter på popmusik till begravningen. Och vi sjunger med. Men jag ligger där. När alla andra sjunger med. I kyrkosalen, psalmen på sista sidan, psalmen på en sida fläckad av tårar och färgad av lidandet och riven i bitar med bitmärken under varje ord. Som överstrykningspennor i neon från en studentkorridor i Lund, sista kvällen innan tenta. Som Bingo-Berras bingo-penna och röda feta prickar som röda solar i skymningen för folket som aldrig fick 4-i-rad, en lördagskväll utan pengar. För folket som aldrig fick en Leif ”Loket” Olsson i brevinkastet, och rabattkuponger på Konsum betyder någonting. Röda solar i vågorna, stor röd sol på ett stilla hav.

Jag lyssnar på ”You are my sister” och rankar världens bästa låtar med blodiga knogar och två avbrutna fingrar. Det känns som psykopatens sista kärleksförklaring innan han går ner till ugnarna som förvandlar hans kranium till aska. Psykopatens sista gåva till offret som han ska döda så listigt, genialt, och råkallt, bara några minuter senare.

Men först det här.

En sista hälsning till folket som inte hälsar tillbaka, och hej då, som fan, hej då Antony & The Johnsons om ni dör nu, eller lever kvar, men jag kommer ta med det här när jag flyttar.

Jag ser allting framför mig. Antony & The Jonsons spelar i en kyrkosal.

Jag orkar inte slå på stort och droppa namn och säga alla tankar som flyger och flyger ut och lämnar hemliga meddelanden i olika hål och röven som stryker medhårs när alla applåderar en annan låt för en ny tid, som inte ens är på väg att komma. Det är inget sånt. För det första, jag tänker inte alls. För det andra, tankarna är mig. För det tredje, jag har inte en jävla aning om vem jag är, jag är lika främmande för min spegelbild som för en främling på stan, eller någon som känner mig men som jag inte känner igen. För det sista, det här. Jag är lika främmande för Antony & the Johnsons som för en nära vän, som för min egen mor.

Det var längesen jag knockades så jävla totalt och håglöst och rått av sanningen, som det här. Det var längesen den råa och kalla och dystra och mörka och dunkla sanningen verkade så meningslös som nu. Antony & The Johnsons har fyllt det tysta, mörka, jävla rummet med toner och en själsfrände. En ängel att be för, när alla andra änglar slutat be. Det var länge sen den råa och kalla och dystra och mörka och dunkla och håglösa och överjävliga sanningen visade sig så rå och kall och dyster och mörk och dunkel och lika jävla håglös och överjävlig som den är, som det här, som det där som ligger och vrider sig under mp3-facket och dras ut till bilder och stråkar i WinAmPen nu. Dras ut med stråkar, som senor ur en begagnad underarm, som ådror ur en besprutad överarm. Men en arm som rör sig i alla fall, och en arm som vevar än.

What can I do?

Jag sitter på huk med huvudet i min famn och dras med, å, någonting händer och det här är så jävla bra. Jag dras med i den jävla orkanen av imploderad energi och invecklad kärkraftsanatomi, och kraften och den jävla energin sliter mig i flera stycken. Jag sitter på huk och lipar. Snart är jag tillbaka och när jag är tillbaka och uppe på fem igen, så ska jag göra en topp-5 över skivans bästa låtar. Om jag kommer upp igen.

Jag är bara ett barn. Jag är ju bara ett barn.

Men herre gud, herre gud i helvetet, jag kommer skriva recensioner av den här skivan tills jag dör. Och för varje ord i varje text, kommer jag bara försvinna lite till, och försvinna lite längre bort. För jag letar efter tonerna som ingen ser, och jag letar efter tonerna som ingen ser.

Och 2005 är redan bättre än 2004. Och 2005, det kommer bli ett underbart år.