Fullproppad

Nu kommer de, med blommor i sina hår, dumma jävlar som bara glor. Jag undrar vad som händer i deras hjärna när jag trippar så studsande förbi, med händerna i mina fickor, slitna jeans, en söndrig jacka, långt hår, sömniga ögon, uppkäftig uppsyn, och en glad min. Det är nog den glada minen som stör de mest. Såna som jag borde inte vara lyckliga, det är något fel, de tror nog att jag är fullproppad med massa piller. Men jag har ingenting. Och det jag har, har jag skapat själv. Jag är totalt jävla fullproppad med historier. Historier överallt, runtomkring mig. Jag kan se en olycklig grabb på 'Norra hamngatan' och tänka att idag har hans före detta kompis valt honom sist när de skulle välja fotbollslag, och tjejen som han frågade chans på svarade nej med en lapp i hans ficka när skolan ringde ut, eller när rasten tog slut. Och på gympalektionen skrattade alla åt honom när han trillade ner för en lian och tappade luften. Utan läraren som ville ringa ambulans och skrek att han hade brutit nacken och skrek till eleverna som skrattade åt allt och den pinsamma situation som uppstod, och läraren som ville ringa polis för att spärra in skrattande odugliga jävliga elever utan hyfs, men nöjde sig med pekpinnen, ångrade sig och sa ”vad söta ni är, trots allt”, och alla andra som ville ringa psykakuten och spärra in den jävla tanten på heltid. Och pojken som bara låg där, halvt medvetslös, under sin lian. Och kuken i shortsen som alla kunde se, och de tårfyllda ögonen som alla kunde se, och som förblev röda i 200 år, kändes det som, då.

Alla är så coola. Jag ser allt framför mig, världen är lika liten, alltid så liten, som små vardagliga händelser ihopklumpade och ihopköttade med varandra i någon slags ordning, i någon slags struktur och ett försök till rytm för att orka en dag till, för att inte stanna till och börja tänka. Vi lever för att inte behöva tänka. Alla verkar så jävla rädda för att tänka.