You are my sister

Det här var the shit, the new black. Det känns så. Det känns alltid så när något sånt här händer. Som att livet ändrades på bara två ögonblick, två toner, en text. En lyrik som är så jävla jobbig. Och jag går därifrån, från dimman, för att inte minnas någonting. Det var så med ”Death of a clown”, jag minns inte någonting från den tiden. Knappt ens ett enda fragment. Det är bara svart, och vitt.

Det här var the shit, the new black. Jag kommer det säga till skolbarnen som går förbi min lägenhet, när jag är hundra år. Jag kommer säga så till barnbarnen när de sitter i mitt knä. Jag kommer säga så till alla som någon gång kollar i mitt fotoalbum och ser fotografiet av en vilsen man med ögon som om de bara velat hade sprungit därifrån, som redan är på väg, som redan burrar och surrar och försöker tjuvstarta, som halvt som halvt har skenat iväg. Och en stor frisyr, och en ’banan’-t-shirt. För liten, krympt i tvätten, och ostruken, skrynklig, och skeva sömmar. Vem fan bryr sig, tänker jag då, och vem fan bryr sig, kommer jag säga då. Jag kommer säga det till folket som gråter eller skrattar när de kollar ner från kanten och ner i min grav och ser en barbröstad pojke i en naken kropp och tinningen som sticker ut och kraniet som odlar guldlockigt hår. Jag kommer säga det tills jag dör, om och om igen.

För,
det här var the shit, the new black.

Jag lyssnar på ”You are my sister” med Antony and the Johnsons.

Jag lyssnar på den och gömmer ansiktet i famnen och gråter nästan. ”You are my sister” är en egen plats, och det vackraste jävla konstverk jag sett på år och dagar. Sen Bright Eyes släppte ”Landlocked blues”, sen Stone Roses släppte ”I wanna be adored”, sen Velvet Underground släppte ”All tomorrow’s parties”, sen Flaming Lips släppte ”In the morning of the magician”.

Och, kanske vackrare än så. Kanske vackrare ändå.

Jag lyssnade på ”You are my sister” igår, för första gången på ett helt liv och det kändes som att världen gick under och rann ut mellan mina tår och sen när jag tog ett steg framåt pirrade det bara i mörkret, och allt tändes upp. Ett tomt rum, och, ’vad fan gör jag här’. Antony & the Johnsons satt där. Tillbakalutade i en skinnsoffa. De satt där och sa ingenting. Jag satt där och sa ingenting.

I bakgrunden spelades ”You are my sister”.