Lust och fägring stor.

Lust och fägring stor. Jag fattade allt sen tappade jag allt. Man måste tycka nåt för att vara ärlig. Ah, jag sprang ner för hela kullen och hoppade över kullersten och raserade hus och avbitna köttstycken från söndriga människoben och halva kroppar, kadaver, hår i tofsar, flätor på barn, allt. Jag såg allt. Och jag sprang därifrån. Jag sprang för att jag såg allting och jag tittade för att kunna springa därifrån. Kontentan i konsistensen, konsistensen VS kontinenten. När det blir krig, säg att jag slogs för de svagas sida. När det blir rätsida på kantrade fartyg, säg att jag var där och hjälpte till. Om jag kommer först någon gång, om jag står där i målfållan och ser alla andra springa i mål, säg ingenting. Det var inte för att jag valde rätt väg, eller för att jag sprang snabbast. Det var för att jag provade allt, varenda fel väg, varenda fälla, jag var där, och jag gjorde fel. Men nu står jag här.

För vi är inte såna som i slutet får varann.

Det var klimaxen i en popkultur, det var så jävla vackert. Kanoner på kullar, skjuter ner oss i stan. Bomber som stjärnor, och en slocknad sol.

Inte alls så bra, inte alls så bra. Om du bara ser det du vill se, hur kan du bli det du vill bli?

Jag står hellre stilla och gör ingenting, än springer snabbast åt fel håll.