August Strindberg

Ät gul snö, det kan vara öl. Känns som ett Homer-citat. Känns verkligen som ett Homer-citat. Sitter och lyssnar på elektroniska vibbar. Khonnor, för låt nummer 9 handlar om mig. "Phone calls from you". Och Jesus & Mary Chain. Får låtar över MSN, och nästan allt låter bra. Tänker på dagisbarn, och det är omöjligt att inte få glimtar i ögat hos jävlar som leker ”Star wars” och faller ner som döda jävla lakejer i minuskall snö, och spelar döda med snö i nacken, säkert tio gånger per dag. Rycker ner grenar från träd, och bryter av pinnar från grannars buskar bara för att slåss i något jävla illusionistiskt tillstånd som verkar ligga som en hängande epedemi över den nya generationen.

Jag vill springa, så att jag hinner långt därifrån.

Listar låtar i väntan på en buss, och i natt ska jag läsa ”Tjänstekvinnans son” tills alla stjärnor faller ner. Tills svetten droppar på av min panna och urlakar själva sinnebilden av vem jag är, eller trodde jag var, när jag stod i spegeln och spände mig, en gång. Jag kan göra 45 armhävningar, men det är inget jag skryter mer. Jag ska läsa Strindberg i natt, och slå mig själv mot klipporna vid kusten bara för att kunna ligga i vågorna och flyta på saltet med blicken tänd och fäst mot stjärnorna, en enda gång, ligga och flyta och närma mig klipporna där allt bara slås i spillrorna. Men jag väntar på att stjärnorna ska falla ner, innan mig. Falla ner och rädda mig.

Jag ska läsa Strindberg i natt och lägga mig på hans bröst och vaka över en stad i tystnad och en stad som skymmer månens sken med statyer som pekar och dockorna vid valvens hamn. Jag ska känna hans knytnävar mot mitt bröst, tills jag någon gång kanske orkar slå tillbaka.

Men jag ska vänta på stjärnorna att falla ner.