Letters from hell, del 1.

För det första, jag var bara 18 år. Jag kom till ett Manchester utan själ. Ett Manchester utan charm. En grå industristad med tunga regnmoln hängande som svepande dimmor över varje asfaltsbelagd gata, och deras milslånga radhuslängder. Ingen log någonsin. Och i allt det där, i allt det här, hittade jag en dator och ett internet på ett bibliotek där jag sög mig fast, som repet över en klippkant, som blanka brädor längs ett skeppsbrutet fort. Och jag insåg att allt som gjorts, allt som gjort Manchester till pop, allt som gjorde att jag var 17 år och bestämde mig för att åka dit, utan någonting, var de som gjorde allt för att komma därifrån. Men mislyckades. Och dog. Eller levde kvar i misären, som om inga känslor längre fanns. Manchester var ingenting, det var ett helvete. Det var mitt helvete. Och jag skrev ner mail i mina huvuden, sprang till bussar i stan, lunkade fram, och sög mig fast vid internet, bara för att skriva ett mail. Ett mail till mig själv. Och så fortsatte det. I samma rytm, sena nätter, Kafkas dagböcker, Tindersticks debutskiva, The Cure, och regnet som öste ner. Rain dogs. Allt, samlade sig. Och jag försökte samla mig själv, för att trycka ner allt över ett kladdigt tagentbord. Och maila det till mig själv.

Letters from hell: den 25 september:

"Fruit bas / rainbow sign

Hursomhelst.

Det var kanske inte det storsta som hant.
Kanske inte det vackraste.
Kanske inte det starkaste.

Men magi hursomhelst.

Och folk verkar glomma att magi kan komma ur sant som inte ar nagonting alls.
Som kampar for att synas utan att verka.
Som kampar for att inte synas alls.

Rainbows sign ar konst nar konsten slutat ga.
Vi maste lara oss sta.
Sma penslar pa en jatteaffisch.
Alla drommar om att aga varlden.
Alla fantasier om en socialistrevolution dar alla star pa rad.
Sen skriver de pa ett fredsavtal och alla krig ar slut.

Har kommer en flygpost fran himlen och sager adjo.
Solen brinner och vi vill inte vara med.
Vi vill inte vara med.
Bara inte vara med.

That's it.

Och den bara finns dar.
Som alla vara drommars hav.
Den bara tar emot oss nar vaxet slappt vara vingar fran armarna.
Som en viskning fran yttre rymden om att inte vilja vara med.
Det ar ett nytt spel och vi vill inte vara med.

Jeffrey Lewis / No lsd tonight

Adam Green / Frozen in time

Essex Green / Mountain song

Atombomb, kom.
Fina ord som inte beror.
Atombomb, kom.
Nagon.
Atombomb, kom.
Mountain Song.
Atombomb, kom.

Jag var inte stor nog att fanga den i min famn.
Atombomb, kom.
For liten for att trycka den ner.
Atombomb, kom.
Sa jag log, och den log.


Simon & Garfunkel / Sun is burning

Magnetic Fields / All my little words"