Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser

Jag satt och lyssnade på Dean Martin. Let it snow, let it snow, let it snow. Och sjöng med. ”Let it snow, let it snow, let it snoo-ooh-ooh-ooh-oow”, och tänkte på Nancy Sinatra. Liten svag, på en bänk någonstans. Slottsskogen. Syra i ögonen, dimmor ur öronen. Näsan full av snor. Och tomma ”Lucky star”:

...>Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser<...

”Varje hårstrå på ditt huvud har jag räknat / Du är värd mer än allt som fåglarna samlat”

Jag såg en bild i DN för någon månad sen. Bilder brukar säga allt. Håkan Hellström såg äldre ut, han såg ut som ett barn som fattat att luftslottet bara var luft. Han såg passé ut, inte som att han ville döda luften som fanns, han är äldre nu, han är ju äldre nu, han skulle bara låta bli att andas lika djupt. Som att sambatrummorna hade spelat sin egen melodi, men det var slut nu, slut med det. Som George Harrison och hans cittra. Man tröttnar till slut.

Typ.

Han såg ut som en Bob Dylan när Bob Dylan lagt ”Highway 61 Revisited” bakom sig, och gått några år framåt mot det stora rosa huset och männen i skägg. Nästan lika snygg. Bilden på framsidan av DN, jag tittade på den en hel dag och klistrade upp den på garderoben mittemot sängen. Den var snygg. Den ingav något slags hopp om att skivan visst skulle bra. Det skulle bli bra och allt kommer att ordna sig.

Det här är bra. Det känns som jag famlar i mörkret. Och fina ord betyder någonting. Det här är nog återtåget, erövringen av ett förlorat land. När Skåne kom till Sverige igen, kom hem tillbaka från Danmark. Håkan Hellström kom hem från Brasilien, och in i en etta med kokvrå i Vasastan. Han kom till kidsen igen.

Det här skulle bli bra. Det syntes i blicken på DN:s framsida. Och det är nästan otäckt med alla bra skivor som kommer nuförtiden. Under loppet av några veckor har tre skivor släppts som mycket väl kan bli det enda jag har kvar när jag är gammal, men i alla fall glad, eller gammal och förvrängd.

Det här skulle kunna vara någonting. En känga i käften på alla som tror att de vet. Håkan är smartare än alla er! Gammel-Håkan sätter hängslena på sned och gammel-Håkan smetas upp till hala lemmar runt Björn Olssons harmonier. Det här är medelmåttans hyllning till sina hjältar. Han snor, och han vet om det. Han skulle kunna byta ut några ord och komma undan med det. Han vet om att ni kommer trycka på Google.com och se precis vilka ord som är plagiat och precis vilka ord ni inte kommer bry er om. Ha, ha, ha. Det är hans hyllning till hjältarna.

Har ni inte fattat det?

Ahhh. Ni är så löjliga. Lipar ni fortfarande som den där vetenskapsmusikern i glasögon som Aftonbladet hade skrivit en artikel om. Han sa att allt var skit. Och han berättade varför. Det lät så jävla smart. Det lät så jävla bra. Det lät som när Dylan snackade med teknikerstudenten i London –65. Och på några ögonblick fattar man varför hjältar föds, och vem hjälten är. De som pluggar och vet allting VS. de som aldrig fattar och försöker foga ihop två tankar med varandra. Som om det betydde någonting. Det betyder någonting. För oss. Hjältar föds i frustrationen över de två tankarna som aldrig stryker jämnt, som aldrig går ihop. Som alltid sätter två lysande ögon mot en mulen skyline, och två världar sprängs. Vi vill ha någon som känner med tankarna. Någon som inte tänker med känslorna. En som oss. Det betyder någonting för kidsen i Vasastan som står utanför och bankar på dörren nu, som ett studentuppror i Paris, vi vill bara visa att vi finns. Äsch, och vi vill dansa igen. Och vi fyller upp en stor grå allé med ändå större plakat.

”Välkommen hem från Brasilien.”

Det här är uppföljaren till ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Glöm allt annat. För Håkan Hellström är Göteborg som Kafka var Prag. Det här är en klassiker. Det är visor lika vackra som ”Trubbel”. Det är smärta och ångest och rädsla för kärleken. Överallt. Med låtrader staplade som aforismer, som i en Wilde-pjäs. Det här är skitbra. Jag vill dansa igen. Jag skulle kunna skriva 100 miljarder låtrader och ta ett danssteg för varenda en. Bara lite närmare sluttningen, där hamnen och dockorna möter iskallt hav.

Det är i alla fall beviset för att Håkan Hellström inte skulle ha gjort en Jacob Hellman och bara lagt sig ner och sovit efter första albumet. Men folk kommer säga det ändå. Säkert. Folk är dumma i huvudet. Folk kommer säga att det här är ett jävla plagiat och folk kommer bry sig om sånt, det är säkert massa jävla plagiat, men varför bry sig. Folk är så jävla dumma i huvudet. Ändå.

"Jag vaknade en morgon / från en dröm jag hade / jag drömde att jag kunde sjunga / men det kan jag inte"