Tindersticks - Patchwork

De hade DET. Du vet det DET som aldrig i hela världen en söndertrasad och överfettad rasist från Skara hade fattat. Sånt som inga i fcuKKing businessbranschen fattar. Sånt som det aldrig snackas om, när det snackas om att sälja skivor, om utstrålning, attityd, om att vara DET.

Haha.

Tindersticks hade DET.

Det är någon gång 1 minut in på ”Patchwork” som jag fattar någonting, och jag fattar alltid att Tindersticks visste vad de gjorde. De hade ett finger på varje sträng och rullade fingrarna så jävla elegant, som att rulla en handrullad Havanna-cigarr. Som att rulla någonting med passion. De rullade melodin så jävla fint, så jävla äckligt elegant. De vaggade den, som vaggan till en barnvagn, och en bäbis tysta sömn.

Det är ingen slump, eller någonting. Det är ingen jävla tillfällighet att gitarrerna kommer in då, och rullar så jävla fint. Det är ingenting som putsats fram efter hundratals av omtagningar, eller idéer från en festkväll och hundra glas av vin. Det är sömnlösa nätter och en jävla idé. Det är en låt som skrevs när allting bara föll in. Som när stora låtar skrivs. Som när Van Morrison skrev sin ”Madame George”. Eller Bob Dylan och ”Like a rolling stone”. Det var en låt som kom till dörrposten och ställde sig så där jävla coolt som den där jävla James Dean, och tände en cigarett. Med en cigarett i mungipan. På ett sätt som att han ville ha mer, en ynklig vind. En vagabond.

Låten kom till Stuart Staple, och Stuart Staple frågade vad den hette. Den svarade så där, och han döpte vagabonden till ”Patchwork”.

Stuart Staple har varit där. Och det handlar om kärleken. Han har varit ner i kärleksnästet och kärleksknarkat bara för att ta en överdos, bara för att kännas hur det känns att gå därifrån. Och i ruset. Det jävla ruset. Han är där. Han fastnade i handtaget, snubblade på tröskeln, vad fan som helst. Sen drogs han tillbaka av tentaklerna och av vem han egentligen var. Fotografierna som dammiga släkträd över en vägg i betong. De betyder ingenting för honom, längre.

Han har lyssnat på Tom Waits, för många gånger. Med för många tårar rullande av. In och ut och in igen. För många flickor har bara tittat in, för att titta bort igen. För många har tittat bort och aldrig tittat in igen.

Bert Karlsson was there. Pop Idol-Kirsten was there. Popstar-fcukking-bögen was there. Och ingen såg DET. Ingen såg någonting. Bara en pall och ett bord och ett stearinljus i en cellkorridor av cement och låtrader ristade på väggarna som små gängbeteckningar ristade på underarmarna.

”Try to call you, but I don't call too loud, no
Try to love, but never look that hard”

Men ingen såg DET.