Håkan Hellström, en gång till...

”Nu tar jag med mig pengarna hem / för själen jag nästan sålde”

Det känns nästan samma sak hela tiden. Det känns verkligen så i Göteborg. Som att vara i orkanens öga. I solens skugga, i ett gatuhörn. Jag snubblar ut på öppet hav och trafikljusen blinkar som discolampor över Hisingens diskotek. Som hängande lyktstolpar i Mölndal. Jag undrar varför inte alla har stannat upp och lagt sig ner. Varför inte alla gråter, och taxibilar kör lika fort ändå. Jag letar mig fram, som om jag inte såg, som att vandra i blindo. Och tar tag i statyer, som ler. Sluggas mellan statyer på stora torg, och varje staty ser ut som Håkan Hellström. Det är en stad i ruiner, för varje staty ser ut som Håkan Hellström.

Håkan Hellströms ”Ett kolikbarns bekännelser”. Jag vill skrika till alla att den finns på internet nu. ”Gå hem och lyssna, och lägg er ner!!!”. Dra, stick, men alla taxibilar kör lika fort som förut.

Och staden rullar på som vanligt, i sina vanliga rutiner. Med lastbilen som kommer och lastar av fisken till restaurangen vid Järntorget. Och chauffören som stänger dörren, alltid lika hårt. Jag gick dit för att se om det verkligen var så. Och folket på Grönsakstorget, pensionärer med sina portföljer, de vandrar likadant. Jag ville se om någonting hänt. Andra långgatan ligger lika tryggt i skuggorna, lika befäst och undanröjt i skymundan. Och kajen och småbåtshamnen vid ’Operan’, jag kan sitta där en hel söndag och se vågorna komma och gå. Med måsarna som inte vet hur jävliga söndagar är.

Masthugget, och de bygger en tunnel under stan.

Håkan Hellströms ”Ett kolikbarns bekännelser”, jag trodde att alla skulle ligga ner.

"En pojke sköt sig ut på skolgården / och jag fattar honom för alla skrattade åt mig”

Åh, jag vaggar fram. I en svart kappa med stora plastknappar. Jag vaggar fram och tillbaka. Alla orden jag hör i mitt huvud sjungs av en falsk näktergal, men det är i alla fall en näktergal. Jag brukar tänka så. Ibland gråter jag. Men jag känner ingenting. Alla människor verkar så konstiga. De borde ligga ner. Och jag letar efter någon som ligger ner.

Bänkar i Slottsskogen, jag sitter där för att sitta ner. Och vindarna knuffar mig åt höger. Det är en underbar skiva det här. Håkan Hellström är ensam igen, och olyckligt kär. Jag åker till Indien, och längtar hem till Göteborg. Jag vet inte vad jag längtade efter. Vindarna i stan. Jag ville se alla statyer igen. Jag ville ha ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” en gång till. Jag ville ha den för mig själv. Jag ville ha den jävla stan tillbaka i min famn, den som kastade mig dit, ända till Indien. Göteborg, 2001. När ’dåliga gator’ blev kliché, och låtrader i tusch längst bak på en spårvagnsvagn. Spårvagn nummer 9, till Saltholmen. Jag åkte ända dit. När torgen bröts ner för vindens vågor, vi dansade till ”Ramlar” den sommaren. Och vi dansade som bara barn kan. Hamburgerbarer med öppna sår på väggarna, teatern när ridån ramlade ner. Trafikljus som slogs mot bilisterna, och trottoarkanter i slagsmål mot cyklisterna. Nians spårvagn, hem igen. Det blir nog slagsmål i stan ikväll. Det blir nog storm i natt.

Jag sitter här. Det är en bra skiva. Jag sitter här och är lycklig. Genuint lycklig, som barnlösa föräldrar och konstlade barn. Eller barnlösa föräldrar och en spermie i rätt riktning. Som att vara 4 år och få en lillasyster. Jag kommer ihåg när jag höll henne i min famn. Som att fylla 3 år och förstå att man han har en tvillingsyster, en sån som alltid kommer att vara där.

Jag är lycklig, ett kolikbarns bekännelse, jag bär med mig skivan vart jag än går. Det kommer nog alltid att vara så. Jag är lycklig av att vara lycklig, jag är lycklig igen.

Och jag lägger mig ner. Titta, jag ligger ner. Varför ligger inte alla ner?