"Who are you?" - Det Candy sa.

Så, jag sitter där. I skyltfönstret i stan som en skyltdocka med barn. Jag sitter där i ren sympati, för ett sårat hjärta, med ömsom blod och lite vin, jag sitter där för att jag inte har någon annanstans att sitta. Och dricker en flaska till. Skalet skrumpnar och alla går förbi, och skrattar när de ser, och jag vill bara springa därifrån. Springa bort i från mig själv. Som Candy sa. Och MSN-fönstret blinkar i takt, som i en själslig jävla takt, som i en rymdmelodi för utomjordingar på fel planet, men förkroppsligade och redan på väg tillbaka igen...och "köp Khonnors debut för spår nummer 9 handlar om oss", och någon är där.

Jag hänger upp tavlor bakom mig, och sätter spegeln diagonalt. Konvoluten träs ur sina skivomslag och klistras upp till ett kollage som sagan om ett förlorat liv. Kanske inte förlorat, men förvridet, fördärvat, kanske inte fördärvat, men försvunnet. Som Candy sa.

En svajjig loftsäng från IKEA, jag klamrar fast mig vid stängslen och skyddar mig under täcket för stegen som leder hela vägen ner: ...till golvet med kalla golvplattor, och spegeln mittemot, till golvet och en lika kall verklighet i rutor över almanackan och SMS genom telefonboken för ett namnsdagsbarn.

Där, i kollaget jag klistrat upp, och limmet som stelnat in: där står han. Och MSN-fönstret blinkar och tickar i takt med blickens alla rörelser, och hjärtat som slår. Pulsen som verkar pumpa för fort, och alltid pumpar bilder som pumpar upp sinnesbilder för en skrumpen skyltdocka med barn, som för att visa för hela världen hur jag mår. Som Candy sa:

”Kan du digga tomheten i Lou Reeds blick när han står där så jävla ensam på omslaget till Transformer.”

Jag gjuter sten i fårade kinder, och diggar tomheten i en olycklig kille med elgitarr. I en skrumpen docka med munblåsor, i ett skrumpet liv med magsårskatarr, i två skrumpna skor med tåvårtor: med kroppsvätskor och saliv. Jag gjuter sten i fårade kinder när jag står där i skiten. Som att jag inte ville komma därifrån, ni hade fel, och min längtan som fogade sig längs tio utsträckta, vidsynta, fingrar, spretandes åt alla håll, som skyltar på en 'Europaväg'. Jag ville hem, och ringde dyra utlandssamtal bara för att veta om det fanns något kvar.

Jag ringde ofta, och grät.

Skrev ”letters from hell” efter att ha sprungit kyliga gränder fram. Med låtrader dunkande i huvudet, bilder i svart och vitt, och Ray Davies smärta hos alla som gick förbi, och en spegelbild, en spegelbild mot skylfönstrena och dockorna med barn som bar mitt namn i pannan och min ensamma blick i blodsprängda ögon redo att fly, redo att dra, och redo att hoppa ut. Och försvinna bort, försvinna någonstans. Jag gick alla döda gator fram, omringad av affischer och posters på hypade band för folk som fortfarande levde. Och jag sjöng deras låtar i radion, jag sjöng med som en viskande stämma, mer som en begravninghymn för folket som fortfarande stod och visslade och klappade i takt mellan applåderna som avlöste varandra i skrålet för en pint av öl; lika mycket som en begravningshymn till vem jag var. Jag gick stora avenyer fram, med gråa väggar som en färglös kaskad, med pulsen som navelsträng till orden jag såg, och ”letters from hell”, och jag sprang med ett pulserande hjärta i min hand. Ett pulserande hjärta som brann. Och ville ut. Ett hjärta som tryckte ut sin galla över en blankpolerade spegelbild, redan nedstänkt av pölarna i stan, redan stänkt till ränder av urin.

Jag slogs, men klamrade mig fast. Och diggade tomheten i Lou Reeds blick, som fyllde mig på något jävla sätt. Som föll över mig, och tryckte sin kalla kind mot ett hjärta som slogs för att få vara kvar.

En svajjig loftsäng från IKEA drog korta strån mot vindarna i stan, och Tom Waits spelade ”Who are you?”. Som om längtan hem var avbrutna fingrar och fingrar som spretade och höll kvar sig själva längs en ärrad handled och några mögliga festivalarmband, som om inte den längtan lika mycket var en knuten näve med Tom Waits alla låtar i: en knuten näve att sova på, en knuten näve att somna in bredvid, och en knuten näve för att sova i hundra år. En knuten näve för att aldrig vakna mer. En knuten näve att vakna mot: tryckt mot min kind. Tryckt mot drömmarna som förföljde mig till kalla gränder, en gång till, men förföll en efter en när morgondisets första strålar strömmade in. Och lämnade mig ensam kvar. Med den knytna näven, spärrad, över en skärrad kind.

En knuten näve i självförsvar. Eller tio fingrar som klamrade sig fast vid handleden, bara för att hålla sig kvar.

Jag är hemma nu. Men den svajjiga loftsängen från IKEA står kvar.