10:e mars, en jävla dag.

Det har varit en tung dag. Läste de 10 sidorna av Prousts "På spaning efter en tid som flytt". Kommer heller aldrig längre. Men är rädd för att fångas av smeten och smetas fast som flugan i ett spindelnät. It's all so obvious. Det är vacker skit. Det är ord som flyter och meningar som aldrig verkar ta slut, men rinner på som flodens vatten strömmar i en porlande bäck. Och jag bajsar ord för jag har läst Proust. Ha, jag har läst Proust. Det har varit dagen efter matchen på en skolgård av hård asfalt, utanför Göteborg. Och det har varit 11 små Zlatan på den fastfrusna grusplanen precis bredvid.

Dagen efter matchen fanns det elva Zlatan på plan. En broklig grusplan med undanskottad snö som vallar vid sidorna, och små isfläckar på regngropar som frusit till. Det var en varm och solig dag. Jag spelade fotboll med årskurs 2 och 3. Och på planen fanns det en Ronaldo också. En liten kille med glöd i ögonen, och sluggande steg, som om han försökte sparka ner allt som rörde sig.
Emellanåt, vaggande gång.

Men det var Zlatan överallt. Alla ville vara Zlatan, till och med målvakterna var Zlatan. Och det fanns Zlatan i varenda steg, i varenda fint som vaskades fram. Och mellan alla ben kom en Ronaldo och sparkade ner folk till frisparkar och straffar.

Jag hatade den jävla Ronaldo.

---

Dagarna som kommer verkar sakna färg, av något slag. Jag lyssnar på The Kinks, och kommer ihåg när jag lyssnade på The Kinks för första gången. "Something else by the Kinks". På riktigt. Jag var kär i en tjej då. Ett år yngre än mig. Nu sitter hon bredvid, i ett annat hus och SMS:ar mig. Jag är lycklig och så, men hon vet inte att jag skriver sånt här.
Hon kanske dödar mig då, hon kanske dör själv.

Men jag har "Days" kvar, isåfall.

Kinks - Days.

---

Jag vet, jag hör er på stan. Era jävlar. Men väggarna är vita, och så länge väggarna är vita ser jag er draggla förbi som gråa jävla nyanser och konstraster till mitt egna gråa liv. Och jag ser era skuggor över dockorna i skyltfönstren. Jag hör er på stan, och jag ser er viska. Att jag inte är bra. Att jag är konstig. Och vad gör han nu? Det är säkert så, I may go crazy before that mansion on the hill. Jag har aldrig hymlat med sanningen. Jag är kanske galen. För allt är bara ord, och någonstans på vägen dit gick jag vilse i mig själv. Försvann, in till ett dike vid vägens kant. Och satte mig ner. Lipade och grät som bara barn kan. Jag är ett barn, i en vuxenkostym. Jag är ett barn med minnet från fornstora dagar och en nationalsång gurglande i halsen och en nationalsång med galla i struprörer. Jag hatar er. Och jag ser er, jag ser era ryggar som skygga jävla pucklar i ett gatuhörn.

---

Det är den 10:e mars idag. Hundarna haltar fram. Solen är blek och skev. Månen är halv och rosenröd. Jag rodnar i dess sken och springer sakta därifrån. Musiken är nätt men överfull. Vinden är lömsk och blåser saker omkull. Trädens grenar bryts. En kvist till var och en. Havet ser ut som en pöl. Pyttipanna och fläsk. I en skolmatsal. Pyttipanna med fläsk. Det känns som att tiden stått still.

---

Jag är så trött på mitt jävla jag att jag snart kryper ur mitt skal. Jag har redan börjat leta efter öppningar, men vägen ut verkar snårig och kall. Jag är så trött på orden som hela tiden ploppar upp i mitt huvud och slåss för min uppmärksamhet, och slåss för att komma fram, och ber om att få sin plats. Så jag kastar ut de i floskler på rutiga mattepapper när hela jävla klassen räknar matte, framför mig. Jag kastar ut de jävla orden med saliv rinnande, och stämband på darr, och två spända ögon som stirrar mordiskt på varenda stavelse. När jag skriver är jag alltid rädd för mig själv, men när jag inte skriver är jag rädd för orden. Det kan tyckas motsägelsefullt, men jag fattar ingenting.
---

Min släkt, let me talk about my family: Jag har en kusin som är bra på fotboll, och är en fotbollsstjärna och ett proffs. Resten av släkten är hans fans. Och han är ingenting, han är bara en i raden, en av alla andra, som står i tidningar och skryter om hur rik han är.

Jag hatar min släkt. Och jag hatar släktkalas.

---

Den här listan har legat på bordet och bankat i tre dagar. Efter den andra dagen raderade jag allting, nu har jag byggt upp det igen. Det förjävliga och destruktiva i att se sitt arbete försvinna iväg och brinna upp. Det händer mig allt för ofta, och alltid med samma utgång: jag hatar orden och jag hatar mig själv. Så jag sätter mig tyst i ett rum i en dag utan att skriva, utan att läsa, utan att göra någonting annat än att hata mig själv.

På den tredje dagen ställde jag mig upp, försökte komma ihåg listan i huvudet och satte mig ner igen.

Och på den fjärde dagen ställde jag mig upp och tittade ut och såg en glad jävla pensionär med sin lyckliga hund, och jag satte mig ner igen och tänkte att jag skiter i den här listan, jag skiter i hur det blir. Sen skrev jag det där. Som för alltid kommer att förändra mitt liv, som om det betydde allt. Varje tar för stora steg, och varje steg väljer sin egen riktning. Men jag är rädd för att stå still. Det är därför jag aldrig står still. Det är som att varje ord betyder hur det ska gå i mitt liv. Men jag spottar ut orden. På ett vitt ark. Jag spottar ut orden.

På den femte dagen satte jag mig igen, och det är där jag sitter nu. Och kallt konstaterar att listan inte blev av. Den blev aldrig av. Den raderades från någonting kommer inte tillbaka igen. Den raderades en kväll för fem dagar sen. Och jag vet inte om jag någonsin kommer resa mig upp igen.

Den jävla listan betydde någonting.

---

Släpp den jävla pinnen och kom hit ett tag. Släpp kniven mot din arm. Krama mig.