Hej. Nu ska vi bygga nåt.

Hej. Jag tittar upp. Ser du mig? Från en isvak. Som guppande änder på öppet hav och den guppande sälen i nerkylt bad. Ett äventyrsbad i Kristiansstad. Fy fan. Som barkbåtar förtvinad till sina länders krav, som barkbåtar guppande över ytans svall. Gupp, gupp, och de små seglen av mossa, i vindarnas kall. Jag ligger i en isvak och tittar på mig själv.

Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte mer.

Tonårsångest med Broder Daniel-lyrik. Vänsterstroppropaganda med samma jävla drömmar om att bli rik. Häng dig själv eller häng någon annan, men se till att göra nåt som betyder nåt.

Ahhhh, jag är rädd.
Ahhhhh, jag gör listor.
Ahhhhh, vilka jävla listor.

Om barkbåtar på kanaler och kanaler i stan med kadaver och avfall och en gröt av betong. Nu ska vi bygga nåt, och hjärndöda människor håller konferenser på avstånd.

Hej. Nu ska vi bygga nåt.
Hej. Nu ska vi bygga nåt.

Och det bygger med draperiet fördraget, och håller fördrag framför om hur jävla bra allt ska bli.
Ni vet, för varje dag den här våren. Eller den sena vintern i mars. Har jag sett snöänglar i snön, där jag annars bara sett det tomma avtrycket från en hämtad skatt. Där jag annars bara sett avgaser spridas som maskar i mitt hår. Och jag har sett den jävla scenen i "Eternal sunshine of a spotless mind". Scenen med snöänglar. Och jag gråter än. Jag gråter ibland. Rätt så ofta. Ett helt liv, men aldrig när jag vill.

Jag vill sitta på tåg och titta ut och lyssna på Leonard Cohen genom lurar, för stora för att se snygga ut. För små för att verka bra. Jag vill lyssna på Leonard Cohen och åka tåg.
Det var allt jag ville säga. Det var allt jag ville komma till.

Höra "So long, Marianne" på ett brusigt blandband och se stora landskap öppna sig.