Smutsiga duvor i olja och skit

Söndertrasade moln. Regnet öser ner. Smutsiga duvor i olja och skit. Pippar fram en duvunge till. En duvjävel. Liten duvunge med vanhedrad hy. Ristar in sina initialer på magen. Stångar sig blodig mot en staty. Nitar fast två piercingar i sin överläpp. I sitt näbbskal. När mammaduva och pappaduva inte ser. Strör pensionärers limpor förstrött omkring. I väntan på något nytt. Förskansade barn i whiskey & gin. Biter av små duvungars ben. Slagget som kärleken lämnar kvar: står och dör med förälskelsens förfall. Med p-pillernas bifall. Och AIDS-reklam. Kärlekens slagg står och dör: i dyngornas stank. Av det som finns kvar: av ett familjehem. På soss. På bänkarna. Bland barnen. I hagarna.

Ur den tunga snön sticker benpipor fram. Ur den tunga snön sticker benstumpar fram. Ur den tunga snön sticker nakna ben fram. Det stekta fläsket blev kokt till slut. De stackars barnen åts upp till slut. Skalade ben. Och torkat skinn. Benpipor med buckliga skal. Benpipor med avbrutna slut. Och benpipors ändar trubbiga som spjut. Jag kan inte låta bli att gråta åt: att de stackars barnen åts upp till slut.

Ur den tunga snön sticker benpipor upp. Som slalompinnar i en slalombacke. Som ett slalomåk för ett OS-guld: står jag där. Kallsvettig men varm. Isärdragna revben kantar färden ner. Som pensionärers brödsmulor förstrött strös omkring. Ett kolikbarns sista färd, för upprättelse och guld. Jag trodde aldrig det skulle gå så långt. En färd mot mål och målfållan. Där väntar alla jag tycker om. Där väntar en familj av brustna hjärtan. Som de väntat hela sina liv. På att någon ska släppa en bomb. På att någon ska hissa ner mig från flaggstången. Där jag suttit från 4:e klass. Och läste Céline. I målfällan står min familj: med öppna famnar och stängda käftar. Eller tvärtom.

Det är ofta likadant.