Elvis Costello - Psycho

Jag såg mitt namn i tidningsbokstäver, på etiketter i stan, på reklampelare för barn. I skyltdockors eviga stirrande mot någon att ta dem därifrån. Krossa plexi-glaset och fara genom natten, med vinden i sitt hår. Förlägen och försjunken. Det känns som att jag står där än.

Alla sa ”men där är du?”. Jag svarade ”well, well, det är tidens gång”. Ett varv runt solen, ett nystan runt mitt lillfinger, lindat lite till.

Om jag är konstig, mamma, jag är nog konstig nu. Om jag är konstig, mamma, du kan ropa det högt, du kan sjunga mitt namn över Avenyn. Som en klagosång, eller en folksång om en martyr, som "I dreamed I was st Augustine", som en sång för förtidigt födda barn. En månad, till och med. Du kan sjunga den högt, alla vet ändå vem jag är. Alla har hört din röst förut. Du kan ropa mitt namn så att det ekar enda bort till Björkekärr och en etta med kokvrå. Jag måste få veta att jag finns.

Mitt långa hår släpar mot marken. Jag har flätat det ibland. Gjort stora tofsar av trassligt hår. I tovor, de spretar. Och jag sprayar i hörnet att kungen är död. Några har fattat, andra håller med. TV:n går på med ett jävla hallå, jag måste få veta att jag finns.

Lämna den friheten åt mig själv. Eller stäng in mig i en bur. Dom kommer kliva på mig igen. Men lämna nyckeln så att jag ser. Jag vill ha något att drömma om. Lämna nyckeln lite bredvid, jag måste få veta att jag finns.

Elvis Costello sjunger Psycho, jag skriver några ord till. Solen börjar gå ner, börjar leta ner sig över skogsdungen lite längre bort, över Göteborg-skyline med åtta nyanser av grått, en för regnbågens alla ränder. Och solen går ner en kall vårdag i mars. Elvis Costello sjunger Psycho och jag kollar ut på folket som går förbi utanför fönstret där jag står, och ofta inte gör någonting, men tänker, tänker, och väntar, väntar. De skyndar så snabbt. Med hundar i koppel. Och gula strängar i snön. Bänkar för pensionärer och en öde basketplan, som en begravningsplats vid sidan om, för alla dom som aldrig blev någonting.

Plötsligt kommer de, alla hand i hand, som ett begravningståg med dans i sina blickar. Som en militärpluton med blommor i sina hår. De går och studsar en boll, och sjunger något i kör. För några sekunder av naiv och ren jävla lycka önskar jag att jag var där. Mitt i. De studsar bollen över den plogade asfaltsplanen. Och börjar spela basket.

Jag sätter Psycho på repeat och vänder mig om. Stänger in mig i min värld, för sånt kan vara farligt att se. Glada människor kan vara farliga att se.